Pia Cederholm

Äntligen är betygsnämnden på ingång. Det är fyra vördnadsbjudande gestalter, varav en är ordförande och en reserv, och så efter dem i ledet min opponent, den ännu mer vördnadsbjudande professorn från ett nordiskt grannland. Alla fem är i min ålder eller yngre, ändå rör de sig långsamt som till en gravsättning.

I vanliga fall, när det inte är min egen disputation, brukar jag älska de här mingelsnittarna vi får medan vi väntar på betygsnämndens besked. Särskilt de med brieost och fikonmarmelad i rågfrallor, mina favoriter. Men idag känner jag inte ens smaken.

Jag vrider försiktigt på min stela nacke, söker mina handledare med blicken. De skymtar bakom betygsnämnden och opponenten men tittar inte åt mitt håll. Sorlet har tystnat. Alla i rummet stirrar oavvänt mot öppningen i glasväggen där denna samlade tropp av sakkunniga strax ska träda in.

Tre timmar tidigare hade det börjat ganska bra. Jag hade rivit ner några skratt i inledningen med mitt skämt om korrekturfel och formaliabrister. Sedan hade opponenten tagit vid och stämningen i rummet återgått till det sedvanliga allvaret. Det här var inte en professor som drog på munnen i onödan, det hade jag snart förstått. I saklig ton hade hon sammanfattat kapitlen i min avhandling: syfte och frågeställning, bakgrund, tidigare forskning, teoretiska utgångspunkter, metodologi, resultat och kunskapsbidrag. Även om jag varit halvt blockerad av nervositet hade jag uppfattat att opponenten ansåg bakgrundskapitlet vara för omfattande och kapitlet om tidigare forskning för tunt.

När vi hade övergått till disputationsaktens huvuddel, diskussionen mellan opponent och respondent, hade det oväntat kommit en fråga som jag visserligen förberett mig på men som nu varit formulerad på ett närmast syrligt sätt och därför förvirrat mig: Varför hade jag inte i någon enda av delstudierna samarbetat med andra forskare? Jag hade förväntat mig beröm för min självständighet – det är ovanligt att doktoranden är ensamförfattare till alla artiklarna – men den här opponenten verkade betrakta det som ett akademiskt aber, ett forskarsamhällets faux pas.

Det var då jag hade begått min första riktiga blunder. I stället för att besvara frågan hade jag försökt mig på ett skämt igen och sagt något om att jag är en så besvärlig person att ingen orkar med mig. Tyvärr hade opponenten verkat uppfatta detta bokstavligt. En sarkastisk biton hade letat sig in i hennes framställning när hon kontrat med att forskning bygger på samarbete där alla förväntas bidra med sin del till den stadigt framväxande helheten. Då finns det inget utrymme för egensinniga soloartister.

Från det ögonblicket hade det gått utför. Jag mindes inte exakt men jag trodde att jag vid ett tillfälle, kanske var det när opponenten ifrågasatt hur jag använt det teoretiska ramverket, hade gått till motangrepp med orden ”var du så himla duktig själv på det när du var doktorand?” utstötta med ett gråtfärdigt tonfall som jag inte hade använt sedan mellanstadiet.

Mot slutet hade jag med en dåres envishet hemfallit åt humor igen när opponenten undrat vad jag, mot bakgrund av de begränsningar gällande kunskapsanspråk som nu framkommit, menade att mitt avhandlingsprojekt bidragit med. ”Ja, jag har i alla fall visat hur man inte ska göra!” Den repliken hade inte heller flugit.

Nu kliver betygsnämndens ordförande in, tätt följd av de övriga i juryn. Ingen ler. Han harklar sig lätt men det behövs inte för han har redan allas fullständiga uppmärksamhet. ”Vetenskapliga framsteg”, inleder han myndigt och betonar det första ordet, ”förutsätter två ting. För det första det minutiöst metodiska arbete som utförs av den enskilda forskaren. För det andra den rigorösa granskning som uförs av andra forskare.” Här gör han en paus. På avstånd hörs sirener från en ambulans. Eller är det bara i mina öron det tjuter?

”Det är mycket sällan en avhandling underkänns. Inte för att vi slentrianmässigt godtar även det undermåliga utan för att det undermåliga nästan alltid hinner hejdas på vägen mot disputation. Det ger doktoranden möjlighet att rätta till allvarliga brister innan avhandlingens värde slutgiltigt bedöms. På så sätt försäkrar vi oss om att varje godkänd avhandling verkligen håller hög kvalitet.” Paus igen. Han ser ner i golvet och vänder sig sedan mot mig.

Då vaknar jag. I min säng. Inget av ovanstående har hänt än. Jag har ännu inte lagt fram min avhandling, den har ännu inte blivit underkänd. Eller godkänd. Alla möjligheter till misslyckande står fortfarande öppna. (Fortsättning följer.)