forskning

Äntligen är betygsnämnden på ingång. Det är fyra vördnadsbjudande gestalter, varav en är ordförande och en reserv, och så efter dem i ledet min opponent, den ännu mer vördnadsbjudande professorn från ett nordiskt grannland. Alla fem är i min ålder eller yngre, ändå rör de sig långsamt som till en gravsättning.

I vanliga fall, när det inte är min egen disputation, brukar jag älska de här mingelsnittarna vi får medan vi väntar på betygsnämndens besked. Särskilt de med brieost och fikonmarmelad i rågfrallor, mina favoriter. Men idag känner jag inte ens smaken.

Jag vrider försiktigt på min stela nacke, söker mina handledare med blicken. De skymtar bakom betygsnämnden och opponenten men tittar inte åt mitt håll. Sorlet har tystnat. Alla i rummet stirrar oavvänt mot öppningen i glasväggen där denna samlade tropp av sakkunniga strax ska träda in.

Tre timmar tidigare hade det börjat ganska bra. Jag hade rivit ner några skratt i inledningen med mitt skämt om korrekturfel och formaliabrister. Sedan hade opponenten tagit vid och stämningen i rummet återgått till det sedvanliga allvaret. Det här var inte en professor som drog på munnen i onödan, det hade jag snart förstått. I saklig ton hade hon sammanfattat kapitlen i min avhandling: syfte och frågeställning, bakgrund, tidigare forskning, teoretiska utgångspunkter, metodologi, resultat och kunskapsbidrag. Även om jag varit halvt blockerad av nervositet hade jag uppfattat att opponenten ansåg bakgrundskapitlet vara för omfattande och kapitlet om tidigare forskning för tunt.

När vi hade övergått till disputationsaktens huvuddel, diskussionen mellan opponent och respondent, hade det oväntat kommit en fråga som jag visserligen förberett mig på men som nu varit formulerad på ett närmast syrligt sätt och därför förvirrat mig: Varför hade jag inte i någon enda av delstudierna samarbetat med andra forskare? Jag hade förväntat mig beröm för min självständighet – det är ovanligt att doktoranden är ensamförfattare till alla artiklarna – men den här opponenten verkade betrakta det som ett akademiskt aber, ett forskarsamhällets faux pas.

Det var då jag hade begått min första riktiga blunder. I stället för att besvara frågan hade jag försökt mig på ett skämt igen och sagt något om att jag är en så besvärlig person att ingen orkar med mig. Tyvärr hade opponenten verkat uppfatta detta bokstavligt. En sarkastisk biton hade letat sig in i hennes framställning när hon kontrat med att forskning bygger på samarbete där alla förväntas bidra med sin del till den stadigt framväxande helheten. Då finns det inget utrymme för egensinniga soloartister.

Från det ögonblicket hade det gått utför. Jag mindes inte exakt men jag trodde att jag vid ett tillfälle, kanske var det när opponenten ifrågasatt hur jag använt det teoretiska ramverket, hade gått till motangrepp med orden ”var du så himla duktig själv på det när du var doktorand?” utstötta med ett gråtfärdigt tonfall som jag inte hade använt sedan mellanstadiet.

Mot slutet hade jag med en dåres envishet hemfallit åt humor igen när opponenten undrat vad jag, mot bakgrund av de begränsningar gällande kunskapsanspråk som nu framkommit, menade att mitt avhandlingsprojekt bidragit med. ”Ja, jag har i alla fall visat hur man inte ska göra!” Den repliken hade inte heller flugit.

Nu kliver betygsnämndens ordförande in, tätt följd av de övriga i juryn. Ingen ler. Han harklar sig lätt men det behövs inte för han har redan allas fullständiga uppmärksamhet. ”Vetenskapliga framsteg”, inleder han myndigt och betonar det första ordet, ”förutsätter två ting. För det första det minutiöst metodiska arbete som utförs av den enskilda forskaren. För det andra den rigorösa granskning som utförs av andra forskare.” Här gör han en paus. På avstånd hörs sirener från en ambulans. Eller är det bara i mina öron det tjuter?

”Det är mycket sällan en avhandling underkänns. Inte för att vi slentrianmässigt godtar även det undermåliga utan för att det undermåliga nästan alltid hinner hejdas på vägen mot disputation. Det ger doktoranden möjlighet att rätta till allvarliga brister innan avhandlingens värde slutgiltigt bedöms. På så sätt försäkrar vi oss om att varje godkänd avhandling verkligen håller hög kvalitet.” Paus igen. Han ser ner i golvet och vänder sig sedan mot mig.

splittrade trästycken efter att ett träd blåst omkull

Då vaknar jag. I min säng. Inget av ovanstående har hänt än. Jag har ännu inte lagt fram min avhandling, den har ännu inte blivit underkänd. Eller godkänd. Alla möjligheter till misslyckande står fortfarande öppna. (Fortsättning följer.)

En dag när Birgitta satt på hästryggen på väg till kungapalatset i Vadstena, kanske i sitt uppdrag som mentor åt den utrikes födda, inte alls integrerade drottning Blanka, fick hon plötsligt en uppenbarelse. Hon har själv beskrivit det som att hon blev ”hänryckt i anden, så att hon färdades liksom berövad sin kropps sinnen och upplyft i den inre betraktelsens extas”.

Birgitta såg en stege som gick från marken till himlen. Högst upp satt Kristus bredvid sin mor jungfru Maria och runt dem syntes ett myller av änglar och helgon. På själva stegen balanserade en figur som Birgitta kände igen, en elak munk, i färd med att klättra upp för att ställa Kristus mot väggen med en rad provokativa frågor.

Redan av den här korta beskrivningen förstår man ju att munken på stegen inte har en chans. Han är rökt. Birgitta är så övertygande i sin skildring att vi liksom köper hela paketet, stegen och änglarna och dummunken och alltihop. Vem vågar ens antyda möjligheten att Birgitta skulle ha fantiserat ihop sina uppenbarelser?

Att Jesus föddes i ett stall i Betlehem utgör den något svajiga grunden för vårt västerländska julfirande men Birgitta darrar inte på manschetten i sin ögonvittnesskildring av förlossningen. Hon var där. Visserligen först år 1372 men då fick hon genom en uppenbarelse skåda exakt hur det gått till. När jungfru Maria födde sin son skedde det utan skrik och blod och kladd, och efteråt var Marias kropp lika kysk och orörd som innan. Birgitta hade själv fött åtta barn på det vanliga sättet så hon förundrades storligen där hon knäböjde vid julkrubbescenen närmare fjorton århundraden senare.

Det är kraften i orden som gör att man litar på vissa författare och vågar ge sig hän. De gudabenådade rösterna tystar tvivlet. Motsatsen blir dock allt vanligare i vår tid, i takt med att AI-genererade texter och röster tar över samtalet. Numera måste man misstänksamt fråga sig om det man läser eller lyssnar på har en verklig avsändare eller om det tillkommit i språkmaskinens statistiskt riggade tombola.

Folk säger att AI ”hallucinerar” när innehållet är helt uppåt väggarna (fast språkligt korrekt). I så fall är det hallucinationer som ligger ljusår ifrån Birgittas kreativa och djupt meningsfulla uppenbarelser. AI-texten kan på ytan likna det människor producerar men det är samtidigt skrämmande tomt på avsikt, omdöme och budskap.

Förra veckan var jag med om en surrealistisk upplevelse när jag råkade AI-generera en podd utifrån den forskningsartikel jag skrivit på engelska. Två röster diskuterade på svenska vad den där ”Cederholm” kommit fram till. Det var kusligt och smickrande på samma gång, men det var också uppenbart att AI-rösterna inte hade en aning om hur saker och ting fungerar i människors värld och att de inte heller brydde sig om vilka knasigheter de hasplade ur sig.

Mänskliga varelser frambringar mycket som är av undermålig kvalitet, i synnerhet texter. Det är svårt att skriva bra. Men när AI genererar texter blir kvaliteten inte undermålig utan obefintlig, ovidkommande. Texten flyter fram i ett friktionsfritt och meningslöst pladder. Om AI-rösten läser en text kan det låta nästan som om den vet vad den talar om. Ändå avslöjar den sig vid ett feluttal eller en felbetoning och lyssnaren börjar ana att bakom rösten finns ett oändligt ingenting.

En del ljudboksinläsningar är så bristfälliga att nöjet grumlas, också när en skådespelare av kött och blod finns namngiven. Möjligen beror det på att man inte har råd att anlita kunniga producenter längre eller på att man inte tar sig tid att finslipa inläsningen. För min del har det gångna årets största läs- och lyssningsupplevelse satt ribban så högt att det blir svåröverträffat framöver. Jag har nämligen lyssnat på Per Anders Fogelströms Stad-serie i fem delar och därefter hans Barn-serie i tre delar, alltsammans utomordentligt skickligt inläst av Helge Skoog. Etthundranio timmar ren njutning.

Ändå är Fogelströms båda romansviter till brädden fyllda av förfärande elände. Ur fattigdom, ojämlikhet, våld och nöd växer det moderna Stockholm fram. Mina drömmars stad inleds 1860 med att den 15-årige Henning Nilsson kommer till huvudstaden för att försöka hitta arbete. Hans liv blir strävsamt och kort men trots att han dör redan i den här första delen svävar hans milda ande över hela serien, ända till Stad i världen som slutar 1968. En som däremot finns med i alla fem delarna är Hennings dotter Emelie, född 1870. Dubbelporträttet av Emelies och Stockholms parallella utveckling, liksom speglade i varandra, måste vara något av det märkvärdigaste som skrivits på svenska.

Emelie föddes hundra år före mig, under helt andra omständigheter. Vid 12 års ålder har hon slutat skolan och arbetar långa dagar på Melinders tekniska fabrik, från sex på morgonen till sju på kvällen eller ännu senare om chefen begär det. Hennes mor Lotten ser oroligt ut genom fönstret. Ska dottern ännu en gång lyckas ta sig helskinnad hem genom den mörka Stockholmskvällen?

De tre romanerna i Barn-serien berättar om Emelies anfäder och anmödrar, från 1749 till 1860 när de båda romansviternas historier knyts ihop. Emelies mormors mormors mor är den upproriska Sofia Krohn, ännu ofödd när Vävarnas barn inleds. Med en hårsmån överlever Sofia ett fängelsestraff där fångarna varken får mat eller kläder men ändå tvingas till hårt arbete. Sofia blir sedan den första i en rad tvätterskor, det enda någorlunda fria yrket för en kvinna vid den här tiden. Lotten, Emelies mor, blir den sista.

Häromdagen kom beskedet att Helge Skoog är död. I mina mörkare stunder tänker jag att mänskligheten inte längre frambringar röster som hans, att inläsare inte längre utvecklar den djupa bildning och inlevelseförmåga som krävs för att verkligen ge liv åt gestalter som Henning, Emelie, Lotten och Sofia. Tänk om AI:s konstgjorda låtsas-kommunikation håller på att förgifta våra sinnen tills vi inte längre hör skillnaden mellan det mänskliga och det artificiella, eller minns varför det är viktigt?

Heliga Birgitta hade inte det problemet. Inte heller led hon av överdriven ödmjukhet. Hon hörde Guds röst och var helt säker på det, också när det möjligen var sin egen röst hon hörde. Oavsett hade hon säkert stämt in i Topelius ord från 1887, en julpsalm för den som inte drunknar i klappar men känner sig välsignad ändå.