världen omkring oss

Tal till nyexaminerade lärare

Kära nytillkomna lärarkollegor! Välkomna in i ett yrke där ni sannerligen behövs och där ni sannerligen kan göra mer nytta än någon annanstans!

Visserligen är det en dygd att vara ödmjuk men som de välutbildade, högkompetenta individer vi är tycker jag att vi kan sätta den där ödmjukheten inom parentes en stund och i stället konstatera att det inte finns något viktigare yrke. Ni är samhällets stöttepelare, grunden för att allt annat ska fungera. Det firar vi i dag!

Vad är det då som är så unikt med läraryrket? Vad är det vi kan som inte andra kan?

Jag skulle vilja definiera en lärare, inte som en som har allting i huvudet, utan som en som kan ta reda på vad som helst och förklara det för vem som helst. Vår yrkeskunskap sitter inte i ett osedvanligt gott minne utan i situationen – vi kan anpassa oss till okunnighet och fördomsfullhet var vi än stöter på den, och vi kan göra något åt den.

Med en lärarexamen följer nämligen en licence to teach som varar livet ut, oavsett vad man för tillfället ägnar sig åt. Ni har från och med nu rätt att ingripa så snart ni uppmärksammar en kunskapslucka i omgivningen, inte som bryska poliser utan som fridsamma fröknar och magistrar som med oändligt tålamod sprider upplysning i denna mörka värld. Det kan till och med bli svårt att hejda den där impulsen att undervisa folk även utanför klassrummet.

Strax före jul satt jag på en buss där jag inte kunde undgå att höra samtalet mellan två unga män på andra sidan mittgången. De diskuterade ett uttryck som den ene inte kände till och den andre bara kunde till hälften och uttalade ungefär ”böserk”. Jag försökte bita mig i tungan men kunde till slut inte undvika att upplysa dem om att det heter BÄRSÄRK, och när den ene försökte men misslyckades med att googla detta, förtydligade jag: BÄRSÄRK MED TVÅ Ä. Sedan ursäktade jag mig med att jag är svensklärare och tryckte i mina airpods så att jag inte skulle frestas att antasta dem mer.

Varför skämdes jag för att jag agerat på min lärarimpuls? Jag sa ju nyss att lärare har rätt att ingripa vid kunskapsluckor. Och de två unga männen blev inte alls förnärmade utan sa bara ”Där fick man lära sig något nytt”. Ändå var det pinsamt på något sätt och så kändes det i flera veckor. Ända till i torsdags, när jag fick ett mejl från en student med posttentaångest. Ni kanske minns känslan när man just skrivit en tenta och så är det en fråga man inte kan släppa tanken på, och man drivs av sin ångest att skicka ett meddelande till läraren för att be om det rätta svaret. Nej just det, ni har ju lämnat alla tentor och all ångest lyckligt bakom er, grattis till det också, så ni har väl förträngt hur det kändes. I alla fall, den här studenten avslutade sitt mejl med orden ”Tack för att du är en tydlig lärare.” Och då föll polletten ner.

Det är tydlighet som är vår grej! Var, om inte hos läraren, hittar man tydlighet i en otydlig samtid? Vår kompetens består av tydlighet! Låt vara att familjen därhemma kan få höra ett budskap både två och tre gånger extra, bara för att man av erfarenhet vet att alla inte uppfattar allt första gången man säger det. (Sådana kommer ni också att bli, jag lovar.) Men det är ingen nackdel att vara tydlig. Tänk på denna kompetens som ett tjänstevapen som du aldrig kan råka avfyra av misstag, ett vapen inte för att skada någon eller försvara sig med utan för att skydda lärandet och försvara kunskapen. Tydlighet ger auktoritet, en inneboende auktoritet som du nu besitter och kan plocka fram i situationer där självförtroendet utmanas och du blir ifrågasatt.

Den där hånfulla rösten kan förresten också komma inifrån en själv, den där som påstår att du inte duger. Nu har du papper på din auktoritet, en examen från Sveriges äldsta och finaste universitet, ingen kan säga att du inte duger. Inte ens du själv.

Det finns många ledare som kan ställa sig inför en grupp medmänniskor och tala men utan att komma med annat än floskler och halvsanningar. En lärare, däremot, kan begripliggöra ett innehåll, göra kunskap tillgänglig, för just dem som mest akut saknar den. Låt dig inte hindras av att din publik ibland tycks tro att de klarar sig bättre utan. Du har rätt och de har fel.

Detsamma gäller påbud uppifrån om nya byråkratiska påhitt där du uppmanas att ägna tid åt att fylla i meningslösa dokument som inte gynnar dina elever. Strunta i sådant, du har inte tid. Lita på din kompetens, på din auktoritet. Gör i all stillhet motstånd mot dumheten.

Odla din tydlighet. Odla ditt tålamod. Världen behöver båda.

Känn tyngden i ditt viktiga uppdrag. Det är du som är auktoriteten. Räta på ryggen. Google och AI kan aldrig ersätta dig.

Var stolt över vad du har klarat så här långt och över vad du kommer att uträtta framöver. Och tänk på allt du ska få lära dig på vägen! För kom ihåg: man lär så länge man har elever.

Lycka till! Ha så roligt det någonsin går i klassrummet!

Det här talet höll jag vid lärarexaminandernas ceremoni i universitetsaulan i Uppsala 14 januari 2024 inför 145 nyblivna förskollärare, grundskollärare och ämneslärare.

21 januari, 2024 1

Den sista sommaren säger inte hejdå

I början av juni förkunnade jag för familjen att jag tänkte ta mig an sommaren 2023 som om det vore min sista. Jag räknar inte med fler somrar, knappt ens den här faktiskt. Man vågar ju inte ta något för givet längre. Ni vet, krig och klimatkris och flyktingkatastrofer och den genomonda och cyniskt välplanerade eller bara kortsynta och enfaldiga ödeläggelsen av allt liv på planeten vi ärvde och inte förvaltade särskilt väl.

Om man som jag har en religiös bildvärld i ryggsäcken känns tidningsrubrikerna som övertydliga tecken på att vi befinner oss i ”världsens sista tider”. Undergången närmar sig. Rent objektivt har den heller aldrig varit närmare. Inte ens under digerdöden. Eller Förintelsen. Det går fortsatt utför, med accelererande hastighet.

Ett av barnen, den som i likhet med mig haft en extra tung vår, förstod direkt vad jag menade med min sinistra deklaration. Vi är därmed två i familjen som har utropat detta till den potentiellt sista sommaren. Det beror inte enbart på världsläget, vilket vore mer än nog för att knäcka vilken optimist som helst. Det är också så att min mamma, barnens mormor, har dött.

I augusti för ett år sedan for vi till Finland, hon och jag, för att hälsa på äldre släktingar som inte själva orkade resa någonstans. Mamma var spänstig och uthållig, som vanligt. Lite illamående, bara. Sedan blev det höst, och så vinter. I mellandagarna fick hon en cancerdiagnos. Mindre än tre månader senare satt jag vid hennes säng när hon tog sitt sista andetag. Jag förstod inte att det var det sista, för hon upphörde så omärkligt att finnas till. Samma overkliga känsla inför det oåterkalleliga hade jag när jag fem år tidigare satt vid min systers dödsbädd, något som jag skrivit om här.

De där korta månaderna innan mamma dog var på sätt och vis en bra tid tack vare att vi bor i Sverige och får så mycket för våra skattepengar. Särskilt är det tre inrättningar som jag vill hylla. För det första ASiH, avancerad sjukvård i hemmet, som är precis vad det heter. För det andra Försäkringskassan som betalade ut närståendepenning till mig. Och för det tredje hemtjänsten med personal från många länder. (Här vill jag också passa på att be om ursäkt för det passivt aggressiva meddelande jag satte upp på mammas ytterdörr. Förlåt!)

Men inget kan ersätta mammas närvaro i mitt liv. Delvis tror jag att det hänger samman med att jag tillhör den första generationen som måste fejka vuxenhet. När jag var barn kunde en 17-årig scoutledare uppträda som en omdömesgill, ansvarstagande person. Då trodde jag förstås att jag själv mycket snart skulle bli lika mogen och trygg. Nu är jag över 50 och fejkar varje dag att jag förstår mig på vuxenlivets alla krångligheter. Och jag klarar mig inte riktigt utan mamma än.

På något sätt inbillade jag mig nog att jag skulle kunna fortsätta att fråga mamma om sådant vuxna vet. Hur man gör saker. Typ saft. Hur gör man saft med hjälp av de där mackapärerna som jag tog vara på när vi tömde lägenheten? Hör de ens ihop? Och hur mycket vatten ska tomatplantorna ha? Jag vill inte googla och få ett svar i deciliter, jag vill lära mig av mammas rörelser när hon visar. Jag vill se handgreppen, hur hon gjorde för att trolla fram denna ström av saftflaskor, syltburkar, bröd och bakverk som regnat över mig likt manna sedan jag föddes. Denna ström av välsignelser som hastigt hejdats. Inte en enda gång hälsade hon på utan något i händerna, en gåva hon odlat, bakat, plockat själv. Jag blir aldrig sådan.

Det här är den första sommaren (och, som sagt, potentiellt även den sista) som jag rensat ett jordgubbsland. Tidigare har jag nog varit lyckligt omedveten om att det ens behövs eftersom mamma hade omsorg även om vår trädgård. Nu har jag lärt mig den hårda vägen att det tar en dryg timme att gå igenom min ynkliga jordgubbsodling och att andelen mogna, fina, av sniglar icke urgröpta jordgubbar därefter förhåller sig till ogräsvolymen som de underbart vackra högsommardagarna förhåller sig till dagar med storm, regn, hagel, åska, översvämning, kyla, snö, is och halka. Ovädret och ogräset vinner.

När jag för några år sedan önskade mig och fick ett växthus i födelsedagspresent var mammas torra kommentar: ”Och vem ska sköta det då?” Den gången blev jag lite stött men nu ger jag henne rätt. I mammas växthus skulle aldrig ogräset få ta över, inte ens om det var söta åkervindor. Ser ni brännässlorna inuti växthuset? De mår bättre än tomaterna. Inte ett enda gurkfrö grodde i år. Det är verkligen som i det där Göran Tunström-citatet: ”När mammor dör, då växer det sly överallt.”

Jag kan inte längre fråga henne om allt det bara mamma visste. Inte om sådant som hände förr, alla historier och talesätt som höll kvar kopplingen till förfäderna. Deras namn vittrar på gravstenar medan historierna om dem sjunker i glömska.

Också mitt eget liv lossnar i kanterna när inte mamma finns som ett ramverk. Ingen annan minns mitt hela liv, i detalj, från min första sommar till den förra. Den sommar som vi inte visste då var den sista.

11 augusti, 2023 0

Det omöjliga ligger bakom oss

Det kommer aldrig att gå!!!

Jag var 4 år och förtvivlad. Min far sprang böjd bakom cykeln och höll i pakethållaren för nu skulle jag lära mig cykla, trodde han. Ha! Alla andra människor klarade uppenbarligen att hålla balansen på två hjul, men för mig framstod detta efter det första tappra försöket som en fullkomlig omöjlighet.

Jag minns inte vad pappa svarade. Inte heller minns jag triumfen när jag plötsligt vinglade fram för egen maskin och tydligen kunde cykla i alla fall. Steget från omöjligt till genomfört kan vara försvinnande kort.

Känslan av uppgivenhet minns jag dock tydligt. Den har återkommit med långa mellanrum under livet och satt mig i kontakt med min inre 4-åring. Det är inte en särskilt konstruktiv eller logisk känsla och det går inte att resonera förnuftigt med den. Visst vet jag att alla andra barn har kommit till världen genom någon sorts lyckad förlossning, men när jag själv stått i begrepp att pressa fram ett barn har det verkat helt orimligt. Alla andra men inte jag.

Tillvaron är begriplig bara om man inte funderar så mycket på den. För hur i hela friden är det möjligt att nytt liv blir till hela tiden, att pyttesmå gurkor och tomater och paprikor tränger fram ur blommor som nyss inte fanns men som bevisligen vuxit ur de frön jag petade ner i jorden i våras?

Nu senast överväldigades jag av den där förlamande omöjlighetskänslan när jag skulle boka covid-vaccinering. Innan jag ens lyckats identifiera mig i appen med det löjliga namnet Alltid öppet krävdes det 12 sms, alla med olika koder. Därefter loggade jag in flera gånger varje dag, från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Jag möttes av en lista på platser där andra människor uppenbarligen blev vaccinerade i en strid ström. Den närmaste vaccineringsladan ligger 2 kilometer härifrån och ska enligt uppgift i pressen ha kapacitet för tusen sprutor i dygnet, men för mig fanns aldrig någon ledig tid.

Parallellt med appandet började jag ringa. Telefonkön var ofta lång. Till sist svarade någon ung person och satte igång att höra sig för om mitt hälsotillstånd. Var jag allergisk? Nyvaccinerad? Fullt frisk? Gravid? I behov av tolk? Nej, nej, ja, nej, nej, men jag vill gärna boka en tid för vaccinering här där jag bor. Tyvärr, finns inga lediga tider. Men ring tillbaka i eftermiddag, i kväll, i morgon.

Den första jag talade med på telefon sa att appen inte fungerar. Hon sa det i en ton som antydde att detta var självklart, något alla kände till. Den sista jag talade med berättade i förtroende att hon hört talas om dem som utan bokad tid åkt till en vaccineringsstation, liksom på vinst och förlust, och lyckats snacka sig till en resttid. Men på en rak fråga om det var så jag borde göra kunde hon inte svara ja. Var det alltså omöjligt för mig?

Medan detta pågick blev personer som är fem år yngre än jag vaccinerade, sedan tio år yngre än jag, sedan femton år yngre. De visade glatt upp sina armplåster i sociala medier. Alla andra men inte jag.

Så, till sist, en ledig tid uppenbarar sig i Norrtälje, inte alltför långt hemifrån. Jag bokar den via appen. Det fungerar! Och ungefär samtidigt som Sveriges regering faller sätter en pensionerad sjuksköterska nålen i armen på mig. Efteråt firar min mor och jag med fika på Biltema. Hon har just hämtat ut sitt nya pass, jag har fått min första vaccindos. Vi är försiktigt hoppfulla inför framtiden. Den där som väntar efter pandemin och som nyss verkade helt omöjlig.

22 juni, 2021 0

Alla hjärtans gästblogg

Jag gör här ett tillfälligt avbrott i mitt bloggskrivaruppehåll, inte så mycket för att världen behöver kommenteras utan av egoistiska skäl: jag blir sämre på att skriva när jag inte övar på att skriva. Se det som ett undantag. Eller som en gästblogg.

Folk säger att vi har genomlevt ett år med coronapandemin. Det stämmer inte riktigt. För ett år sedan, den 14 februari 2020, hade ännu ingen i Sverige dött av covid-19. Andra sjukdomar, som cancer, avbröt däremot människor mitt i livet.

Den här dagen för exakt ett år sedan gick jag på en begravning. Det var alldeles fullsatt. På kyrkbacken stod änklingen och barnen och försökte finna tröst i de hundratals innerliga kramar de fick. Samma kväll var jag på Dramaten och såg ”Dövheten”, en pjäs om Beethoven. Även där var det smockfullt, man fick klämma sig förbi varandra i bänkarna. Trots att Beethoven varit död länge och mot slutet blev både döv och vresig (enligt Niklas Rådström) stod han inte ensam på scenen. Vi satt inte isolerade i publiken. Det var alla hjärtans dag och vi hade inte en tanke på att vi skulle behöva hålla avstånd till något alls, allra minst till varandra.

Det tog ett tag innan det gick upp för oss att smittan kunde finnas i den osynliga luft vi andas in ifall någon som är smittad, ofta utan att ha en aning om det, har andats ut just denna luft. Inte ens den mest rigorösa handhygien kan hindra sådant. Om Beethoven hade levt nu hade han vackert fått hålla sig på sin kammare.

Julen 2020 blev lite annorlunda jämfört med tidigare jular. Möjligen var det därför det var svårare än någonsin att slänga ut julgranen. Den hann skjuta långa skott och närapå rota sig i parketten innan den slutligen åkte ut i går, 13 februari.

Jo, 2020 visade sig bli något som ingen hade föreställt sig. 2021 kan gå samma väg. Vi har ju tvingats ställa om, som det heter. Inte lika mycket som andra länder men ändå tillräckligt för att folk ska tröttna och börja slarva med vad de andas in. Dödstalen är förfärliga, sjukhusvården krävande, kvardröjande symtom skrämmande. Ändå vill somliga leva som vanligt igen. Resa, träffas, festa.

Jag övar på att förlika mig med tanken att jag inte kommer till Italien igen, inte till Paris och inte till Barcelona. Även om vaccinet visar sig skydda mot varenda mutation som kläcks så framstår riskerna med vår gamla livsstil som alltför allvarliga nu, i pandemins nyväckta medvetenhet. Livet är skört. Det är ingen självklar rätt att få flyga.

När pandemin bröt ut var jag gymnasielärare. När pandemin klingar av vet jag inte vad jag är men förhoppningsvis är jag då fortfarande doktorand i didaktik vid Uppsala universitet. Efter en dryg termin (av beräknade tio) har jag inte på långa vägar fått kläm på min forskning men däremot har jag fått viss rutin på att undervisa blivande lärare – på distans.

I mars, för elva månader sedan, hörde jag för första gången talas om Zoom, ett digitalt verktyg för distansmöten. Nu har jag flera digitala möten i veckan. Jag föreläser för lärarstudenter, handleder och examinerar dem muntligt via Zoom. Det känns inte konstigt längre. Vad mer väntar runt hörnet på att gå från helt nytt och obekant till gammalt och invant?

I går kväll, samtidigt som USA:s ex-president blev frikänd i riksrättsåtalet, såg jag en gammal amerikansk långfilm från 1946, ”De bästa åren” (på SVT Play till 5/3). Tre män återvänder hem efter andra världskriget. Medan de befunnit sig i ett utdraget trauma har deras familjer, fruar och flickvänner fortsatt sina liv. Filmen återger världen i svartvitt men i övrigt hanteras psykologin med häpnadsväckande nyansrikedom, trots att forskningen om posttraumatiskt stressyndrom då knappt var påtänkt. Kvinnosynen i filmen är mer progressiv än det mesta man hör från USA 75 år senare. Går utvecklingen egentligen bakåt? frågade jag mig.

Det var också något med filmens tre kärlekshistorier som fick mig att undra om kärleken var av ett annat slag förr, mer hållbar och inkännande och osjälvisk. Just denna dag när vi ser röda hjärtan överallt är det lätt att förväxla symbolen för kärlek med kärleken själv: detta att vara så fullständigt hemma i en annan människas närhet att den människan blir viktigare än den egna bekvämligheten.

Allt är just nu mycket kallt och osäkert. Man törs inte lova något, varken blogginlägg eller doktorsavhandlingar. Mitt i detta förvirrande tillstånd glimmar ändå kärleken. Ändå. Med Nils Ferlins ord, sprungna ur en annan epok: ”Kärleken kommer och kärleken går / ingen kan tyda dess lagar, / men dig vill jag följa i vinter och vår / och alla mina levnads dagar.”

14 februari, 2021 2

Coronadagbok vecka 14

måndag 30 mars

Nu, när vi gett upp hoppet om någon riktig vinter, faller nysnö varje dag. Jag kör yngsta dottern till skolan. Liksom många andra har jag bytt till sommardäck. En del håller sig inte på vägen i dag.

Det är underliga tider, världen är ur led. Jag läser skrämmande redogörelser från människor som blivit riktigt sjuka i corona, eller covid-19 som den lömska sjukdomen heter. Ingen törs sia om när vi kan återvända till en normal vardag igen, om det alls kommer att hända. Men det handlar om månader, kanske år.

tisdag 31 mars

Morgonen är krispigt kall, minus 8 grader. Det är inte vinter, inte vår och inget däremellan heller men hela planeten tycks skaka av frossbrytningar.

Jag måste slå ner på takten. Både eleverna och jag jobbar för hårt. En del elever pluggar bättre på distans när de själva får ta ansvar för sin dag, andra missgynnas och halkar efter. Kan jag förenkla för mig själv och samtidigt individualisera för eleverna?

onsdag 1 april

I år blir det inga aprilskämt, meddelar Google. Folk måste kunna lita på all information nu i coronatider. Men jag hittar ett lyckat lurendrejeri: en tidning skriver att Systembolaget numera portar kunder över 70 år. Man måste alltså visa leg om man ser gammal ut!

På eftermiddagen, när jag klarat av dagens digitala lektioner, tar jag en promenad i det blåsiga vädret. Resterna av en förolyckad fågel fångar min uppmärksamhet. En stund senare ser jag en liten ödla på vägen och jag tar upp min mobil för att filma dess sirliga färd. Men just då kommer en bil och kör över den. Jag avstår från att dokumentera det med en diffus känsla av att ha bidragit till den lilla varelsens död. Så är det nu: vi vet inte vem som smittar vem för viruset är osynligt och slår blint.

torsdag 2 april

Storm, regn, snö. På något sätt är det ändå skönt att man får stanna inne och inte behöver ta så hårt på det där med städning, för det kommer ju inte att dyka upp några oförutsedda gäster. Fast sent på kvällen kommer det ändå en bil. Det är Fiskkillen. Vi köper torsk och röding och stuvar in i frysen. Måtte det inte bli strömavbrott.

fredag 3 april

Jag vaknar före gryningen av att vinden tar sats och kastar sig över huset, skakar det som en tärning. Oro i världen, oro i mig. Men jag trycker igång ”Trøstesang” med Gjermund Larsson Trio och försöker stänga ute allt som stormar. När jag vaknar nästa gång är det ljust och snötäckt igen.

Aprilvädret gör skäl för sitt lynniga namn. Inte en utan två hagelskurar, däremellan sol, virvlande snöfall, tillfälligt lugn. Jag går ut för att möta min dotter efter skolan och inser snart att jag borde haft mössa på, bara kapuschong räcker inte när isvinden letar sig in överallt.

En värk i nacke och axlar. Är det för att jag suttit böjd över tangentbordet timme efter timme? Eller är det början på …?

Jag åker och handlar med plasthandskar på. När jag tar av dem efter att ha handlat klart är händerna svampiga och svettiga. Och vårdpersonal som nu arbetar instängda i plastskydd tolv timmar i sträck, dag efter dag.

Värken i kroppen tilltar, halsen känns skrovlig, ögonen svider, en lätt feber gör mig matt. Ser ni att mina ögon glänser? frågar jag familjen vid middagsbordet. Alla flyttar sig längre bort.

Tänk om jag smittar dem? Och tänk om jag nyss, när jag lämnade matvaror hos mina föräldrar och utbrast i ett frustande skratt åt något kul min mor sa, tänk om just det skrattet innehöll en ödesdiger droppsmitta?

lördag 4 april

Vårvintern vet inte vad den vill. I morse låg isen på sjön igen men solen smälte bort allt framåt eftermiddagen.

lite is på sjön

Är jag sjuk eller är det inbillning? Kanske är jag bara sjukt privilegierad som får leva i en tid och i ett samhälle – Sverige! – där jag kan kosta på mig att känna efter så här grundligt. Det knepiga med corona verkar annars vara att många, de flesta till och med, smittas utan att utveckla symptom. Då vet man inte om man har det, har haft det eller har det framför sig.

söndag 5 april

Jo, jag känner mig frisk. Inga särskilda symptom. Jag orkar nog med en balettlektion. Och en långpromenad i skogen med maken. Vi hör skogsduvans kurrande och lärkans drill och koltrastens koloratur, och flygplan och skogsmaskiner och kyrkklockan som klämtar för någon annan.

Antalet döda i covid-19 i Sverige har i dag passerat 400. Om en vecka, hur många är det då?

5 april, 2020 0

Coronadagbok vecka 13

måndag 23 mars

Det är studiedag och alla lärare som är friska jobbar på skolan i dag. Vi ska utbildas i digitala verktyg för distansundervisning. Eleverna har fått ledigt. De flesta av kollegorna är på plats och vi försöker hålla avstånd till varandra: minst 150 centimeter. Jag grips av en oväntad lust att kramas. Det kan dröja tills vi träffas fysiskt igen.

På eftermiddagen har jag ett angenämt uppdrag som fotomodell. I vanliga fall brukar jag agera mannekäng hos min lokala modebutik Style for You men nu får visningen av vårmodet flytta ut i sociala medier. Jag intalar mig att jag gör det för att stötta butiken i tider av förödande kundbortfall men sanningen kan också vara att det kittlar min fåfänga och min annars väl dolda exhibitionism.

tisdag 24 mars

Tänk att det bara gått tre månader sedan julafton! Det var en annan värld, med ljusare utsikter och ingen pandemi vid horisonten. Trots att det snart är påsk har vi kvar en julstjärna och en adventsljusstake i två av fönstren, liksom för att hålla fast något av den framtid som kändes tryggare i julas. Varje ljusglimt behövs.

Efter digitala lektioner, digitala samtal med enskilda elever och digitala möten med kollegor gör jag ännu en insats i kampen för lokala företag samtidigt som jag smickrar min egen fåfänga med lite flärd: jag besöker min manikyrist Frida på ShineBright. En kort stund vilar jag från skuldkänslorna över att slippa vara en av dem som med fara för egen hälsa nu sliter alldeles för långa arbetspass i vården.

onsdag 25 mars

Nästa helg skulle jag ha åkt till Göteborg. Tågbiljetten är betald, liksom två hotellnätter. Men nu är det otänkbart, onödigt och rentav dumt. Hela samhället är i färd med att stänga, stoppa, ställa in och placera i karantän. Jag får försöka boka om, för att avboka går tydligen inte.

Distansundervisningen fortsätter att ställa mig inför oförutsedda utmaningar. Jag börjar tänka att det faktiskt är omöjligt att upprätthålla kvalitet, disciplin, likvärdighet och en rättssäker bedömning när jag inte har eleverna i samma rum. Och jag får tvinga mig att fortsätta prata till en osynlig klass som inte med minsta ljud bekräftar att de hör mig. När jag ställer en fråga måste jag rikta den till någon, som då slår på sin mikrofon tillfälligt. Människor är inte gjorda för att kommunicera utan gensvar.

torsdag 26 mars

Vårvärme, sol, fågelsång! En kompis till maken kommer förbi med ett tält från 1970-talet som utrangerats ur något beredskapslager. Maken smäller upp det mitt framför huset. Vi försöker lura i barnen att det är ett coronatält: den i familjen som först blir sjuk får flytta ut dit. Men de går inte på det.

fredag 27 mars

Frukost äter man numera i sällskap med senaste nytt från coronafronten, gärna ackompanjerat av ett maniskt skrollande genom sociala medier i hopp om distraktioner från allvaret. Min kusins fru har lagt upp en bild från en löparrunda. Det inspirerar mig till att själv ge mig ut och springa en liten sväng, för första gången det här decenniet. En kort stund känns livet normalt. Kroppen fungerar, benen bär.

Den här veckan får jag handla åt mina föräldrar. När jag bär in kassarna håller jag avståndet och förmanar dem strängt att tvätta händerna noga när de har packat upp.

lördag 28 mars

Min systers födelsedag. Hon skulle ha blivit 47 i dag, hon borde ha fått bli det. Men hon blev bara 45. Jag går till graven och tänder ljus.

IMG_4373 (2)

Det plötsliga hugget i bröstet skulle kunna vara corona men det är sorg.

söndag 29 mars

Sommartid, klockan ska vridas fram en timme. ”För min del hade man gärna fått vrida fram den ett halvår” skämtar Kent Wisti dystert i dagens DN. Var är vi om ett halvår? Hur har pandemin förändrat oss? Lever vi?

Hittills 110 döda i covid-19 i Sverige. Det ska visst komma snö i morgon, kylan är på väg tillbaka, vad än koltrasten sjunger om. Tänk om vi fick starta om den här vintern och göra allt annorlunda?

IMG_4395 (2)

29 mars, 2020 0

Pissa, pass, Katrineholm

Det hällregnar i Göteborg den här morgonen när jag har ett extra tidigt seminarium på bokmässan, så jag bestämmer mig för att ta en taxi. Men den unga kvinnan i hotellreceptionen avråder med hänvisning till kostnaden. Spårvagn är mycket billigare, hävdar hon. Jag ser väl inte så rik och glamorös ut eftersom jag är praktiskt klädd för att orka 10.000 steg på mässgolvet, därav drar hon säkert slutsatsen att jag behöver hålla igen på utgifterna.

Kanske kommer jag i en nära framtid (om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltsammans) att hitta balanspunkten i min medelålder och skaffa mig pondus. Jag tänker att det blir som en inre uppsträckning som får mig att utstråla auktoritet och som coachar mig att säga saker som ”jag hör vad du säger och det är fullt möjligt att du har rätt, men jag vill ändå ha en taxi”.

Vi är tydligen inte riktigt där än. För av mina invändningar (ösregnet, paraplybristen, mitt obefintliga sinne för riktningar och väderstreck, min begåvning för att gå vilse i främmande städer, bekvämligheten, trängseln i kollektivtrafiken så här dags en fredagsmorgon, den olösta spårvagnsbiljetten) blir det ingenting. I stället tittar jag lydigt på medan hon ritar en primitiv karta på en bit papper och med denna papperslapp i näven störtar jag ut i regnet.

Lappen blir snabbt blöt. Så även jag. Jag plöjer genom pölar stora som insjöar. Vätan väller in genom lufthålen i mina gympadojor. Fukten anfaller från alla håll: uppifrån, nerifrån, från sidorna. Men där kommer faktiskt en spårvagn, jag lyckas faktiskt klämma mig in, jag åker med en bit och till min stora överraskning hamnar jag rätt. En stund senare har jag glömt att jag anlände till årets bokmässa i skepnad av en dränkt katt, för nu har jag fullt fokus på ORDEN och BÖCKERNA och människorna som skriver dem, alltså FÖRFATTARNA.

När jag var ung var jag full av potential (tyckte jag själv). Visserligen saknade jag helt bildning och till stora delar även omdöme, men om någon hade sagt till mig att jag före min 50-årsdag skulle ha skrivit femton läroböcker, fått hundratals artiklar publicerade och gett ut en samling av mina bloggar på eget förlag så skulle jag ha bedömt detta som ett mått på framgång. Hade jag dessutom fått veta att jag skulle befinna mig i en position där jag inte själv behöver bekosta tågbiljett, hotellrum och eventuella taxiresor så hade jag väl baxnat.

Men där mitt medelålders jag stretar tungt i backen, alternativt skuttar över vattenpölar, uppfattar jag mig inte som framgångsrik. För i min vardag blåser motvind. Sveriges lärare har inget budgetutrymme för inköp av läromedel så mina böcker säljer inte. Alltså behöver jag försörja mig som lärare i en skola där styrdokumenten och tidsandan i skön förening skåpat ut allt vad bildning heter. I stället för att bläddra i böcker och böja verb och liknande obsoleta meningslösheter kan man ju googla.

I framtiden, om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltihopa, kommer ingen längre att fatta skämt som ”flina, Flen, Katrineholm” eller ”pissa, pass, plånbok”.

Av alla dumheter som vrålas ut i sociala medier om Greta Thunberg i syfte att förminska henne reagerar jag särskilt på knäppgökarna som påstår att hon skulle göra mer nytta om hon gick i skolan som andra tonåringar. Oh really? Har ni besökt svensk skola under de senaste decennierna? Känner ni till att den vanligaste ambitionen hos en svensk tonåring i dag är att a) bli snuskigt rik genom att plötsligt b) bli helt omotiverat känd utan att c) kunna något särskilt om något särskilt och framför allt utan att d) anstränga sig det minsta?

Kan vi inte göra något kul i dag? bräker tonåringarna och fäster sina hoppfulla blickar på mig. De vill ha högsta betyg serverade på silverfat with a cherry on the top men de vill helst slippa göra tråkiga och jobbiga grejer. Som att typ traggla gamla franska verb. För då blir de så sjukt stressade. Måste man verkligen böja verb i varje mening? Det är ju ändå tanken som räknas. (Och Google translate.)

Nej, min kära elever, vi ska inte göra något kul i dag heller. Förresten är jag i Göteborg och lyssnar på kloka författare som tappert håller bildningens fana över vattenytan ännu en stund. Men om ni verkligen vill göra nytta föreslår jag att ni skolstrejkar för klimatet.

Och här kommer en domedagsprofetia på franska, helt utan verb. Den skulle ni kunna skriva upp om ni hade en penna med er (och dessutom skulle ni ha goda chanser att begripa den om ni kände till gammalt bildningsstoff som syndafloden och apokalypsen och det trotsiga skrålandet medan civilisationen går under): Après nous, le déluge.

28 september, 2019 0

Om troll och människor

Du vet hur det är (eller också vet du inte, och då ska du ta två sekunder och skatta dig lycklig för det är verkligen inget att sträva efter): man halkar in på Twitter och trasslar in sig i någon tråd som ser lovande ut men det dröjer inte länge innan det går troll i den tråden också.

Troll betyder i det här sammanhanget (och om du inte redan är plågsamt medveten om detta ska du skatta dig dubbelt lycklig) att mer eller mindre anonyma röster lägger sig i samtalet med det enda uppsåtet att förgifta det. Trots att trollens fatabur av hat är ytterst grund och ständigt lika deprimerande grumlig blir man ändå besviken på mänskligheten för dess uppenbara brist på mänsklighet.

Ett typiskt exempel är att någon skriver om hur oanständigt det är när Sverige utvisar afghanska flyktingpojkar fast det enda anständiga, rimliga, vettiga och ekonomiskt-mänskligt försvarbara är att de ska få stanna och bygga sig en framtid här. Då dyker trollet upp och hävdar att just dessa arma pojkar i själva verket är avskyvärda våldtäktsmän som konspirerar med nationens fiender, godhetsknarkande kulturtanter, regeringen, vänstermedia, Fan själv samt dennes moster (behöver det sägas att även Fans moster är en kulturtant?) för att störta Sverige i fördärvet.

Detta är så dumt att man inte vet i vilken ände man ska börja men jag börjar i den här änden: våldtäkter är sedan gammalt en svensk paradgren. Svenska män har våldtagit sina hustrur och barn, andras hustrur och barn, egna och andras pigor och hushållerskor, sina trälinnor och andras, underlydande och främlingar, inrikes födda och utrikes, på tyska bordeller och i svenska gränder och på stränder och hotellrum i Sydostasien, med och utan betalning, i grupp och enskilt. Gång på gång.

Det betyder inte att alla svenska män har gjort det, långt därifrån. Men tillräckligt många har åtminstone klappat en kvinna på stjärten utan att hon bett om det för att vi ska kunna fastslå att detta är ett typiskt svenskt (manligt) beteende. Lika typiskt som att så här års bevista en lagom högstämd ”Musik i sommarkväll” i en svensk kyrka. Och långt mer vanligt förekommande än att sitta under ett svenskt äppelträd och läsa en klassisk svensk författare (Pär Lagerkvist, någon?)

Trollen tror att allt är invandrarnas och flyktingarnas fel, särskilt om dessa är muslimer, men också feministernas, miljövännernas, humanisternas, hbtq-aktivisternas, de vänsterliberalas fel. Samt tiggarnas. Trollen vrålar ursinnigt om att deras Sverige har blivit förstört. Att de inte får utöva sina trollkonster i frihet längre. Det som är deras rätt såsom varande äkta svenskar!

En svensk rättighet, enligt trollologin, är att få gå omkring utan att skyla sin nakna hud mer än nödtorftigt. Men detta är ett nytt påfund, sådant gick inte an i det gamla bondesamhället. I 1800-talets Sverige var det otänkbart för kvinnor att blotta armar och ben och ingen ärbar kvinna tilläts visa sig utomhus utan att täcka sitt huvud.

Vidare hävdar trollen att våldet i det svenska samhället har ökat så kraftigt att vi nu befinner oss på randen till inbördeskrig. Trollen känner sig otrygga där de står bakom sina gråa stenbumlingar och hötter med nävarna. De minns förstås inte 1200-talets Stockholm, en liten primitiv köping där invånarna till vardags var beväpnade med kniv och led av obefintlig impulskontroll. Då var det farligt att vistas på gatorna. Det är mycket tryggare nu, trots att vi är många, många fler.

Eller ta Hälsinglands skogar för drygt hundra år sedan, ett klanstyrt fäste för brutalitet och utanförskap, med rånmord, sprängdåd, skottlossning, organiserad brottslighet och övergrepp i rättssak. Gunilla Kindstrand beskrev i sitt Sommarprogram häromdagen hur trakten kring Delsbo hade rykte om sig som laglöst land, en no go-zon. ”Far åt Hälsingland!” var alltså ett mer potent hot på den tiden.

Nej, de trumpna trollen är ointresserade av historia, fakta, sanning och siffror. De lever bara för att hata, de livnär sig av detta hat, ser inte sommarens skönhet, lyssnar inte med sina trollöron och hör inte ens sitt eget trollhjärta bulta i bröstet. Därför når vi dem inte där de har retirerat in i sina skräckslagna hörn av inbillade hot mot ett enkelriktat, ensartat, sammanhållet och monokulturellt Sverige som aldrig funnits.

Det Sverige vi har – till låns, en kort tid – har tvärtom aldrig varit rikare, tryggare, friare och vackrare än nu. Hur lyckligt lottade är inte vi jämfört med alla andra troll och människor!

29 juli, 2019 0

30 år hit eller dit

I sommar är det 300 år sedan den ryska armén härjade Roslagen. Trots att tsar Peter hade befallt att civilbefolkningen skulle skonas blev ödeläggelsen stor. Många familjer miste sina gårdar när ryssarna tände på och skövlade. Utan djur, redskap och utsäde gick folk sedan en svältvinter till mötes.

Nyss hade de suttit i trygghet vid sitt matbord och så plötsligt var de flyktingar och hemlösa, berövade allt de ägt. Många tvingades tigga.

Visserligen är det glömt det där nu, hur illa det gick 1719, och här i Roslagen har vi för länge sedan slutat känna oro för att vanliga människor som du och jag skulle kunna hamna i flyktingskap och tiggeri. Ytterst få av oss prövar att i tanken byta plats med den unge afghanske killen eller hon som tigger utanför Ica. Lugnet har återvänt.

I sommar är det 30 år sedan jag tog studenten. 30 år är ju en mer hanterlig tidsrymd än 300 år, men det hindrar inte att jag känner visst främlingskap, för att inte säga skepsis, inför den käcka studentskan på de genompräktiga och inte så lite konstlade studiobilderna.

Vid ett tillfälle under min gymnasietid i slutet av 1980-talet framförde jag och min bästa kompis, hon som nu bor i Strasbourg och jobbar för EU, en sketch. Den byggde på ett material som någon annan hade sett på teve och sedan återgett ur minnet (på den tiden fanns inte SVT Play, Youtube och dylikt). Jag hade inte själv sett sketchen, även om jag tror att originalet kan ha innehållit Björn Skifs.

I sketchen lallade min väninna omkring hemma hos sig (på scenen) när jag gjorde bullrig och självsäker entré i trendig utstyrsel inklusive solglasögon och med två stora resväskor som jag dramatiskt släppte ner på golvet (scenen) varpå jag förkunnade att jag nyss var hemkommen från en resa i den stora världen och att jag hade världens grej att visa henne: en klocka.

Sedan demonstrerade jag ett armbandsur som kunde göra ALLT. Hålla reda på tiden både i Sverige och i andra länder, och därtill almanackan med alla åtaganden man hade. Berätta hur vädret var, vilken temperatur som rådde utomhus, ifall det skulle regna i morgon eller ej. Förmedla de rätta svaren på läxförhöret. Upprätta listor i realtid över de snyggaste killarna inom en viss radie och avslöja vilka som var lediga och vilka som befann sig i ett förhållande, samt i så fall med vem.

Höjdpunkten på denna allt mer skrattretande fantastiska lista över egenskaper (som alla, utom min imponerade väninna, förstod låg långt bortom teknikens horisont) kom när jag tryckte armbandsuret mot min på den tiden mycket spensliga midja och teatraliskt utbrast: Den kan till och med tala om ifall man är gravid!

Publiken frustade av skratt. Det var dags för min sorti. Jag anlade en allvarlig min och sa: Vet du, jag vill att du ska ha den här klockan. Jo, för du är min bästa vän! Varpå jag låtsades få mycket bråttom och skyndade ut genom dörren (in i kulisserna). Men, ropade hon efter mig, du glömde dina väskor! Jag stack in huvudet igen: Det är batterierna!

För mina barn är det här en fullständigt poänglös historia (det säger de i och för sig om många av de historier jag underhåller dem med vid middagsbordet). Men i min lilla värld illustrerar detta hur lång tid 30 år är. På 30 år har vi gått från en tillvaro där bloggar och sociala medier och influencers och ständig tillgång till allt i underhållningsväg var en tanke ingen ännu tänkt, till en tillvaro där allt detta och mycket mer är självklart på gränsen till bakgrundsbrus.

Om framtiden på 300, 30 eller ens 3 års sikt vet vi med andra ord ingenting annat än att den kommer att vara fullständigt annorlunda i jämförelse med den samtid vi simmar i just nu. Den enda trösten är kanske att människan är förunderligt anpassningsbar. Måste vi fly så flyr vi. Måste vi tigga så tigger vi. Måste vi lyda fotografens uppmaning att drömskt bliga ner i en bukett rosor, ja då gör vi det. Och känner oss samtidigt omotiverat hoppfulla och snygga.

28 april, 2019 0

Pia Cederholm

Kategori