tidens flykt

Ge mig Helge, Henning och heliga Birgitta

En dag när Birgitta satt på hästryggen på väg till kungapalatset i Vadstena, kanske i sitt uppdrag som mentor åt den utrikes födda, inte alls integrerade drottning Blanka, fick hon plötsligt en uppenbarelse. Hon har själv beskrivit det som att hon blev ”hänryckt i anden, så att hon färdades liksom berövad sin kropps sinnen och upplyft i den inre betraktelsens extas”.

Birgitta såg en stege som gick från marken till himlen. Högst upp satt Kristus bredvid sin mor jungfru Maria och runt dem syntes ett myller av änglar och helgon. På själva stegen balanserade en figur som Birgitta kände igen, en elak munk, i färd med att klättra upp för att ställa Kristus mot väggen med en rad provokativa frågor.

Redan av den här korta beskrivningen förstår man ju att munken på stegen inte har en chans. Han är rökt. Birgitta är så övertygande i sin skildring att vi liksom köper hela paketet, stegen och änglarna och dummunken och alltihop. Vem vågar ens antyda möjligheten att Birgitta skulle ha fantiserat ihop sina uppenbarelser?

Att Jesus föddes i ett stall i Betlehem utgör den något svajiga grunden för vårt västerländska julfirande men Birgitta darrar inte på manschetten i sin ögonvittnesskildring av förlossningen. Hon var där. Visserligen först år 1372 men då fick hon genom en uppenbarelse skåda exakt hur det gått till. När jungfru Maria födde sin son skedde det utan skrik och blod och kladd, och efteråt var Marias kropp lika kysk och orörd som innan. Birgitta hade själv fött åtta barn på det vanliga sättet så hon förundrades storligen där hon knäböjde vid julkrubbescenen närmare fjorton århundraden senare.

Det är kraften i orden som gör att man litar på vissa författare och vågar ge sig hän. De gudabenådade rösterna tystar tvivlet. Motsatsen blir dock allt vanligare i vår tid, i takt med att AI-genererade texter och röster tar över samtalet. Numera måste man misstänksamt fråga sig om det man läser eller lyssnar på har en verklig avsändare eller om det tillkommit i språkmaskinens statistiskt riggade tombola.

Folk säger att AI ”hallucinerar” när innehållet är helt uppåt väggarna (fast språkligt korrekt). I så fall är det hallucinationer som ligger ljusår ifrån Birgittas kreativa och djupt meningsfulla uppenbarelser. AI-texten kan på ytan likna det människor producerar men det är samtidigt skrämmande tomt på avsikt, omdöme och budskap.

Förra veckan var jag med om en surrealistisk upplevelse när jag råkade AI-generera en podd utifrån den forskningsartikel jag skrivit på engelska. Två röster diskuterade på svenska vad den där ”Cederholm” kommit fram till. Det var kusligt och smickrande på samma gång, men det var också uppenbart att AI-rösterna inte hade en aning om hur saker och ting fungerar i människors värld och att de inte heller brydde sig om vilka knasigheter de hasplade ur sig.

Mänskliga varelser frambringar mycket som är av undermålig kvalitet, i synnerhet texter. Det är svårt att skriva bra. Men när AI genererar texter blir kvaliteten inte undermålig utan obefintlig, ovidkommande. Texten flyter fram i ett friktionsfritt och meningslöst pladder. Om AI-rösten läser en text kan det låta nästan som om den vet vad den talar om. Ändå avslöjar den sig vid ett feluttal eller en felbetoning och lyssnaren börjar ana att bakom rösten finns ett oändligt ingenting.

En del ljudboksinläsningar är så bristfälliga att nöjet grumlas, också när en skådespelare av kött och blod finns namngiven. Möjligen beror det på att man inte har råd att anlita kunniga producenter längre eller på att man inte tar sig tid att finslipa inläsningen. För min del har det gångna årets största läs- och lyssningsupplevelse satt ribban så högt att det blir svåröverträffat framöver. Jag har nämligen lyssnat på Per Anders Fogelströms Stad-serie i fem delar och därefter hans Barn-serie i tre delar, alltsammans utomordentligt skickligt inläst av Helge Skoog. Etthundranio timmar ren njutning.

Ändå är Fogelströms båda romansviter till brädden fyllda av förfärande elände. Ur fattigdom, ojämlikhet, våld och nöd växer det moderna Stockholm fram. Mina drömmars stad inleds 1860 med att den 15-årige Henning Nilsson kommer till huvudstaden för att försöka hitta arbete. Hans liv blir strävsamt och kort men trots att han dör redan i den här första delen svävar hans milda ande över hela serien, ända till Stad i världen som slutar 1968. En som däremot finns med i alla fem delarna är Hennings dotter Emelie, född 1870. Dubbelporträttet av Emelies och Stockholms parallella utveckling, liksom speglade i varandra, måste vara något av det märkvärdigaste som skrivits på svenska.

Emelie föddes hundra år före mig, under helt andra omständigheter. Vid 12 års ålder har hon slutat skolan och arbetar långa dagar på Melinders tekniska fabrik, från sex på morgonen till sju på kvällen eller ännu senare om chefen begär det. Hennes mor Lotten ser oroligt ut genom fönstret. Ska dottern ännu en gång lyckas ta sig helskinnad hem genom den mörka Stockholmskvällen?

De tre romanerna i Barn-serien berättar om Emelies anfäder och anmödrar, från 1749 till 1860 när de båda romansviternas historier knyts ihop. Emelies mormors mormors mor är den upproriska Sofia Krohn, ännu ofödd när Vävarnas barn inleds. Med en hårsmån överlever Sofia ett fängelsestraff där fångarna varken får mat eller kläder men ändå tvingas till hårt arbete. Sofia blir sedan den första i en rad tvätterskor, det enda någorlunda fria yrket för en kvinna vid den här tiden. Lotten, Emelies mor, blir den sista.

Häromdagen kom beskedet att Helge Skoog är död. I mina mörkare stunder tänker jag att mänskligheten inte längre frambringar röster som hans, att inläsare inte längre utvecklar den djupa bildning och inlevelseförmåga som krävs för att verkligen ge liv åt gestalter som Henning, Emelie, Lotten och Sofia. Tänk om AI:s konstgjorda låtsas-kommunikation håller på att förgifta våra sinnen tills vi inte längre hör skillnaden mellan det mänskliga och det artificiella, eller minns varför det är viktigt?

Heliga Birgitta hade inte det problemet. Inte heller led hon av överdriven ödmjukhet. Hon hörde Guds röst och var helt säker på det, också när det möjligen var sin egen röst hon hörde. Oavsett hade hon säkert stämt in i Topelius ord från 1887, en julpsalm för den som inte drunknar i klappar men känner sig välsignad ändå.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid.

Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.

21 december, 2025 0

En megastjärna och en kulturkanon i samma blogg

(den såg ni inte komma, eller hur?)

Förra sommaren började jag planera en blogg med den tänkta rubriken ”Tio månader av Taylorism”. Den skulle på ett dråpligt sätt beskriva min musikaliska utveckling sedan jag till följd av en osannolik tur (?) råkat boka två biljetter till en av Taylor Swifts konserter i Stockholm. Taylorism är en ekonomisk teori om hur man effektivt organiserar arbete, uppkallad efter en farbror som hette Taylor i efternamn, och de tio månaderna syftar på den tid av intensiva förberedelser som skulle äga rum mellan juli 2023, när jag lyckades tränga mig fram i den virtuella biljettkön, och maj 2024, när jag under själva konserten skulle triumfera som fullärd swiftie (så kallas fansen, inte taylorister vilket hade varit ett alternativ).

Den bloggen blev inte skriven eftersom annat kom emellan. Den blir inte skriven nu heller. Men som idé var den eventuellt ganska kul. Jag hade tänkt bjuda på glimtar från sommarens bilfärder, när min yngsta dotter med stort tålamod förhörde mig på Taylor Swift-kunskap medan vi till medryckande toner susade genom Sverige. För varje låt frågade hon vilket album den kom ifrån. För varje låt gissade jag. Oftast fel, trots generöst med ledtrådar och trots att det då ännu bara fanns tio album, var och en med sin distinkta stil, att välja mellan. Att vissa album getts ut i ny version var bonusfakta som jag snabbt glömde.

− Fearless?
− Nej.
− Red?
− Nästan, det börjar på samma bokstav.
− Hm … nej, jag vet inte.
− Reputation. Den här då?
− Taylor Swift? (Alltså det självbetitlade första albumet.)
− Tycker du verkligen att det låter som i början av hennes karriär?
− Nä, kanske inte. Men då var det kanske 1989.

− Försök igen. Den kom två år efter Reputation.
− Speak Low?
− Du menar Speak Now?
− Just det, Speak Low är en skiva med Anne Sofie von Otter som sjunger Kurt Weill.
− Tyvärr, Lover. Okej, nu då?
− Nevermore!
− Du menar Evermore?
− Just det, jag tänkte på Lord Nevermore, en fantastisk roman av Agneta Pleijel som gjorde stort intryck på mig.

Solnedgång över vårvintersjö. Foto: Anna Ljung

Så där höll vi på tills sommaren tog slut och lämnade över till mörker, kyla och stress. Jag hann inte skriva någon blogg om mina fåfänga försök att bli en swiftie. Även andra potentiella bloggämnen dök upp och försvann. Ända tills jag häromdagen läste kulturministerns svar på Svenska Akademiens Mats Malms i mitt tycke kloka argument för varför en svensk kulturkanon är en dålig idé (den här debatten böljar fram och åter i DN liksom på många andra ställen). Kulturministern försvarade den kommande kanonen med irrelevanta floskler som irriterade mig till den milda grad att jag nästan började på en blogg.

Bloggämnet spy-galla-över-kulturkanonen är precis lika befängt som kanonen i sig, så det ska jag verkligen avstå från. Tänk bara så oerhört pinsamt det skulle vara om kanongeneralen Lars Trägårdh hörde av sig och ville ha tips på omistliga svenska klassiker som alla borde läsa − jo, jag vet att det inte kommer att hända men jag vill ändå ha fört till protokollet att jag innehar 135 hp i litteraturvetenskap och är författare till en litteraturhistoria för gymnasiet, så helt orimligt vore det inte − och jag lätt rodnande skulle vända kappan efter vinden och plötsligt vara hemskt mycket för en kulturkanon. Då skulle jag få ångra den där bloggen. Tur att jag inte skriver den.

Tur också för kommittén att de slipper höra mitt tjat om att både Moa Martinsons Mor gifter sig och Harry Martinsons Nässlorna blomma absolut måste vara med, och nej, det räcker verkligen inte med en barndomsskildring av en arbetarförfattare! Förresten ska Eyvind Johnsons Nu var det 1914 också in på listan, så det så.

Kärlekshistorier? Det kan ni hoppa upp och sätta er på! Det går an av Carl Jonas Love Almqvist, till att börja med, och så ett par noveller av Strindberg, Pengar av Victoria Benedictsson eller möjligen Fru Marianne om det måste sluta lyckligt, novellen Ingmarssönerna som inleder Lagerlöfs Jerusalem (den historien finns inte med i filmen men är något av det vackraste som skrivits på svenska om kärlek, möjligen i konkurrens med Lagerlöfs egen En herrgårdssägen), Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, absolut, och då har jag inte nämnt Vilhelm Mobergs Utvandrarna och inte heller andats om Astrid Lindgren eller Kerstin Ekman eller Göran Tunström eller P O Enquist och alla författare som följt i deras spår, och icke ett ljud har jag ännu yttrat om den svenska lyrikskatten från Kolmodins Den blomstertid nu kommer via Bellman, Stagnelius, Södergran, Fröding, Boye, Ekelöf, Tranströmer, Lugn och så vidare, och så vidare. Och så vidare.

Ni förstår ju att det inte går! Litteraturen ryms inte på någon lista. Hur hade ni kulturkanonister förresten tänkt överleva denna fruktansvärt kalla och på så många sätt missmodiga vår utan till exempel af Wirséns En vänlig grönskas rika dräkt?

En vänlig grönskas rika dräkt 
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt 
de fagra örtesängar, 
och solens ljus 
och lundens sus 
och vågens sorl bland viden 
förkunna sommartiden.

Nej, just det. Det skulle ni ha tänkt på innan ni satte er i kanonen och kritiken började hagla kring öronen. Jag föreslår att ni i stället tar paus och lyssnar på Taylor Swifts nya album, The tortured poets department. Det kan behövas.

21 april, 2024 1

En av dessa morgnar drömmer jag på franska

På måndag måste jag lämna tillbaka Göran Greider. Jag har nu haft hans självbiografiska sviter bredvid sängen i drygt tre och en halv månad och biblioteket medger inte fler omlån. Tyvärr har boken inte infriat det trosvissa löftet i titeln: En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande. Jag gillar Greider och hans poetiskt politiska texter men inte en enda morgon har jag trallat före frukost. Inte ens nynnat.

Morgnar är överhuvudtaget ett knepigt kapitel i mitt liv. Jag är så bra på att sova och så dålig på att stiga upp, sjungande eller ej. Annars pockar ju den här årstiden på nya, goda föresatser som ska stärka karaktären och utveckla en som människa. Inför det nya året lade jag, vis av erfarenheten, ribban lagom lågt och nåbart och kallade det inte nyårslöften utan nyårsförväntningar. Det hjälpte föga. Förväntningarna gjorde mig nämligen sårbar för nätbaserad reklam som jag vanligtvis skrollar förbi. I stället klickade jag igång ett idiotiskt test i franska.

Till saken hör att jag har 120 högskolepoäng i franska och är legitimerad fransklärare med hyfsat lång erfarenhet av undervisning i franska på gymnasiet. Några simpla grammatikfrågor är ingen match för mig. Men jag pratar inte franska lätt och ledigt som riktiga fransktalande gör. På min nuvarande arbetsplats finns flera personer som har franska som modersmål. Blotta tanken på att konversera med dem i hela meningar gör mig kallsvettig. Stapplande engelska kan förlåtas men tafatta försök på franska? Aldrig. Jamais.

Den franska jag kan är teoretisk, boklig, motsatsen till spontan och intuitiv. Numera finns väl ingen som använder tryckta ordböcker men min franska ordbok från 1991 har jag kvar som en tejpad, sliten souvenir från ett svunnet millennium där man slog upp det okända och bläddrade sig till kunskap.

I sommar hoppas jag få åka på en konferens i Paris och då vore det parfait om jag hade ett halvår av franska framsteg bakom mig. Alltså var jag ett lätt byte för det blufföretag som strax före nyår utlovade flytande franska med hjälp av AI. För en liten slant skulle jag under sex månader få träna med en opersonlig bot som skulle anpassa sig till min nivå utan att någonsin fnysa åt mina misstag.

Stapplande engelska kan förlåtas men tafatta försök på franska? Aldrig. Jamais.

Givetvis borde jag ha anat oråd redan när AI-boten inte gav minsta återkoppling på det löjligt lätta testet utan bara uppmanade mig att själv välja vilken nivå jag låg på. Skulle inte testet ha visat det? Jag borde ha dragit öronen åt mig allra senast när jag dagen efter fick ett manande mejl som hetsade mig att inte tveka längre utan genast betala för min framtida franska. Tyvärr gick jag på det bedrägeriet. Vad ska jag skylla på mer än min dumhet? Kylan? Snön? Den avlägset naiva drömmen om en flytande fransk sommar?

Så snart jag hade betalat förlorade företaget allt intresse för mig. Kvar satt jag med ett måndagsexemplar till AI-bot, som inte förstod skillnaden mellan jeans och gin trots att scenen skulle föreställa en modebutik, som hoppade över hela fraser både i mina och i sina egna repliker och som ömsom prisade mina franskkunskaper, ömsom beskyllde mig för stavfel den själv åstadkom. Värst var nog bristen på lyhördhet. AI-boten saknade helt känsla för mig som interlocutrice. Den bara malde på in absurdum om vägen till provhytten, till biblioteket, till sjukhuset, till järnvägsstationen, till flygplatsen. Merci. Adieu.

Betalade du för appen?? frågade barnen och stirrade på varandra. Man ska aldrig betala för appar!

Mina barn är stora och förståndiga nu, mycket klokare än jag när det gäller moderna grejer. Den yngsta fyller 17 år i dag. Hennes storasyster har bakat en fantastisk tårta på temat ringar. Jag vet att ring på franska heter bague men vad har jag för glädje av det när jag inte ens klarar att skilja humbug från språklektioner.

Barnen, de förståndiga unga vuxna som jag tydligen fött upp, förmanar mig: gratisappar är bättre än appar man betalar för. (Jag som trodde det var tvärtom). De föreslår en annan språkapp som visar sig fungera mer pedagogiskt och som påminner mig varje dag om att det är dags för ännu en lektion. Nästan som om den på riktigt bryr sig om mina framsteg, och det utan att jag betalat.

Snön faller och faller. Någonstans långt i fjärran väntar kanske en sommar, man kan inte så noga veta. All denna snö ska väl smälta bort vad det lider. Min franska kommer knappast att flyta då heller, trots träget övande hela vintern. Tant pis.

4 januari, 2024 1

Den sista sommaren säger inte hejdå

I början av juni förkunnade jag för familjen att jag tänkte ta mig an sommaren 2023 som om det vore min sista. Jag räknar inte med fler somrar, knappt ens den här faktiskt. Man vågar ju inte ta något för givet längre. Ni vet, krig och klimatkris och flyktingkatastrofer och den genomonda och cyniskt välplanerade eller bara kortsynta och enfaldiga ödeläggelsen av allt liv på planeten vi ärvde och inte förvaltade särskilt väl.

Om man som jag har en religiös bildvärld i ryggsäcken känns tidningsrubrikerna som övertydliga tecken på att vi befinner oss i ”världsens sista tider”. Undergången närmar sig. Rent objektivt har den heller aldrig varit närmare. Inte ens under digerdöden. Eller Förintelsen. Det går fortsatt utför, med accelererande hastighet.

Ett av barnen, den som i likhet med mig haft en extra tung vår, förstod direkt vad jag menade med min sinistra deklaration. Vi är därmed två i familjen som har utropat detta till den potentiellt sista sommaren. Det beror inte enbart på världsläget, vilket vore mer än nog för att knäcka vilken optimist som helst. Det är också så att min mamma, barnens mormor, har dött.

I augusti för ett år sedan for vi till Finland, hon och jag, för att hälsa på äldre släktingar som inte själva orkade resa någonstans. Mamma var spänstig och uthållig, som vanligt. Lite illamående, bara. Sedan blev det höst, och så vinter. I mellandagarna fick hon en cancerdiagnos. Mindre än tre månader senare satt jag vid hennes säng när hon tog sitt sista andetag. Jag förstod inte att det var det sista, för hon upphörde så omärkligt att finnas till. Samma overkliga känsla inför det oåterkalleliga hade jag när jag fem år tidigare satt vid min systers dödsbädd, något som jag skrivit om här.

De där korta månaderna innan mamma dog var på sätt och vis en bra tid tack vare att vi bor i Sverige och får så mycket för våra skattepengar. Särskilt är det tre inrättningar som jag vill hylla. För det första ASiH, avancerad sjukvård i hemmet, som är precis vad det heter. För det andra Försäkringskassan som betalade ut närståendepenning till mig. Och för det tredje hemtjänsten med personal från många länder. (Här vill jag också passa på att be om ursäkt för det passivt aggressiva meddelande jag satte upp på mammas ytterdörr. Förlåt!)

Men inget kan ersätta mammas närvaro i mitt liv. Delvis tror jag att det hänger samman med att jag tillhör den första generationen som måste fejka vuxenhet. När jag var barn kunde en 17-årig scoutledare uppträda som en omdömesgill, ansvarstagande person. Då trodde jag förstås att jag själv mycket snart skulle bli lika mogen och trygg. Nu är jag över 50 och fejkar varje dag att jag förstår mig på vuxenlivets alla krångligheter. Och jag klarar mig inte riktigt utan mamma än.

På något sätt inbillade jag mig nog att jag skulle kunna fortsätta att fråga mamma om sådant vuxna vet. Hur man gör saker. Typ saft. Hur gör man saft med hjälp av de där mackapärerna som jag tog vara på när vi tömde lägenheten? Hör de ens ihop? Och hur mycket vatten ska tomatplantorna ha? Jag vill inte googla och få ett svar i deciliter, jag vill lära mig av mammas rörelser när hon visar. Jag vill se handgreppen, hur hon gjorde för att trolla fram denna ström av saftflaskor, syltburkar, bröd och bakverk som regnat över mig likt manna sedan jag föddes. Denna ström av välsignelser som hastigt hejdats. Inte en enda gång hälsade hon på utan något i händerna, en gåva hon odlat, bakat, plockat själv. Jag blir aldrig sådan.

Det här är den första sommaren (och, som sagt, potentiellt även den sista) som jag rensat ett jordgubbsland. Tidigare har jag nog varit lyckligt omedveten om att det ens behövs eftersom mamma hade omsorg även om vår trädgård. Nu har jag lärt mig den hårda vägen att det tar en dryg timme att gå igenom min ynkliga jordgubbsodling och att andelen mogna, fina, av sniglar icke urgröpta jordgubbar därefter förhåller sig till ogräsvolymen som de underbart vackra högsommardagarna förhåller sig till dagar med storm, regn, hagel, åska, översvämning, kyla, snö, is och halka. Ovädret och ogräset vinner.

När jag för några år sedan önskade mig och fick ett växthus i födelsedagspresent var mammas torra kommentar: ”Och vem ska sköta det då?” Den gången blev jag lite stött men nu ger jag henne rätt. I mammas växthus skulle aldrig ogräset få ta över, inte ens om det var söta åkervindor. Ser ni brännässlorna inuti växthuset? De mår bättre än tomaterna. Inte ett enda gurkfrö grodde i år. Det är verkligen som i det där Göran Tunström-citatet: ”När mammor dör, då växer det sly överallt.”

Jag kan inte längre fråga henne om allt det bara mamma visste. Inte om sådant som hände förr, alla historier och talesätt som höll kvar kopplingen till förfäderna. Deras namn vittrar på gravstenar medan historierna om dem sjunker i glömska.

Också mitt eget liv lossnar i kanterna när inte mamma finns som ett ramverk. Ingen annan minns mitt hela liv, i detalj, från min första sommar till den förra. Den sommar som vi inte visste då var den sista.

11 augusti, 2023 0

Det omöjliga ligger bakom oss

Det kommer aldrig att gå!!!

Jag var 4 år och förtvivlad. Min far sprang böjd bakom cykeln och höll i pakethållaren för nu skulle jag lära mig cykla, trodde han. Ha! Alla andra människor klarade uppenbarligen att hålla balansen på två hjul, men för mig framstod detta efter det första tappra försöket som en fullkomlig omöjlighet.

Jag minns inte vad pappa svarade. Inte heller minns jag triumfen när jag plötsligt vinglade fram för egen maskin och tydligen kunde cykla i alla fall. Steget från omöjligt till genomfört kan vara försvinnande kort.

Känslan av uppgivenhet minns jag dock tydligt. Den har återkommit med långa mellanrum under livet och satt mig i kontakt med min inre 4-åring. Det är inte en särskilt konstruktiv eller logisk känsla och det går inte att resonera förnuftigt med den. Visst vet jag att alla andra barn har kommit till världen genom någon sorts lyckad förlossning, men när jag själv stått i begrepp att pressa fram ett barn har det verkat helt orimligt. Alla andra men inte jag.

Tillvaron är begriplig bara om man inte funderar så mycket på den. För hur i hela friden är det möjligt att nytt liv blir till hela tiden, att pyttesmå gurkor och tomater och paprikor tränger fram ur blommor som nyss inte fanns men som bevisligen vuxit ur de frön jag petade ner i jorden i våras?

Nu senast överväldigades jag av den där förlamande omöjlighetskänslan när jag skulle boka covid-vaccinering. Innan jag ens lyckats identifiera mig i appen med det löjliga namnet Alltid öppet krävdes det 12 sms, alla med olika koder. Därefter loggade jag in flera gånger varje dag, från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Jag möttes av en lista på platser där andra människor uppenbarligen blev vaccinerade i en strid ström. Den närmaste vaccineringsladan ligger 2 kilometer härifrån och ska enligt uppgift i pressen ha kapacitet för tusen sprutor i dygnet, men för mig fanns aldrig någon ledig tid.

Parallellt med appandet började jag ringa. Telefonkön var ofta lång. Till sist svarade någon ung person och satte igång att höra sig för om mitt hälsotillstånd. Var jag allergisk? Nyvaccinerad? Fullt frisk? Gravid? I behov av tolk? Nej, nej, ja, nej, nej, men jag vill gärna boka en tid för vaccinering här där jag bor. Tyvärr, finns inga lediga tider. Men ring tillbaka i eftermiddag, i kväll, i morgon.

Den första jag talade med på telefon sa att appen inte fungerar. Hon sa det i en ton som antydde att detta var självklart, något alla kände till. Den sista jag talade med berättade i förtroende att hon hört talas om dem som utan bokad tid åkt till en vaccineringsstation, liksom på vinst och förlust, och lyckats snacka sig till en resttid. Men på en rak fråga om det var så jag borde göra kunde hon inte svara ja. Var det alltså omöjligt för mig?

Medan detta pågick blev personer som är fem år yngre än jag vaccinerade, sedan tio år yngre än jag, sedan femton år yngre. De visade glatt upp sina armplåster i sociala medier. Alla andra men inte jag.

Så, till sist, en ledig tid uppenbarar sig i Norrtälje, inte alltför långt hemifrån. Jag bokar den via appen. Det fungerar! Och ungefär samtidigt som Sveriges regering faller sätter en pensionerad sjuksköterska nålen i armen på mig. Efteråt firar min mor och jag med fika på Biltema. Hon har just hämtat ut sitt nya pass, jag har fått min första vaccindos. Vi är försiktigt hoppfulla inför framtiden. Den där som väntar efter pandemin och som nyss verkade helt omöjlig.

22 juni, 2021 0

Alla hjärtans gästblogg

Jag gör här ett tillfälligt avbrott i mitt bloggskrivaruppehåll, inte så mycket för att världen behöver kommenteras utan av egoistiska skäl: jag blir sämre på att skriva när jag inte övar på att skriva. Se det som ett undantag. Eller som en gästblogg.

Folk säger att vi har genomlevt ett år med coronapandemin. Det stämmer inte riktigt. För ett år sedan, den 14 februari 2020, hade ännu ingen i Sverige dött av covid-19. Andra sjukdomar, som cancer, avbröt däremot människor mitt i livet.

Den här dagen för exakt ett år sedan gick jag på en begravning. Det var alldeles fullsatt. På kyrkbacken stod änklingen och barnen och försökte finna tröst i de hundratals innerliga kramar de fick. Samma kväll var jag på Dramaten och såg ”Dövheten”, en pjäs om Beethoven. Även där var det smockfullt, man fick klämma sig förbi varandra i bänkarna. Trots att Beethoven varit död länge och mot slutet blev både döv och vresig (enligt Niklas Rådström) stod han inte ensam på scenen. Vi satt inte isolerade i publiken. Det var alla hjärtans dag och vi hade inte en tanke på att vi skulle behöva hålla avstånd till något alls, allra minst till varandra.

Det tog ett tag innan det gick upp för oss att smittan kunde finnas i den osynliga luft vi andas in ifall någon som är smittad, ofta utan att ha en aning om det, har andats ut just denna luft. Inte ens den mest rigorösa handhygien kan hindra sådant. Om Beethoven hade levt nu hade han vackert fått hålla sig på sin kammare.

Julen 2020 blev lite annorlunda jämfört med tidigare jular. Möjligen var det därför det var svårare än någonsin att slänga ut julgranen. Den hann skjuta långa skott och närapå rota sig i parketten innan den slutligen åkte ut i går, 13 februari.

Jo, 2020 visade sig bli något som ingen hade föreställt sig. 2021 kan gå samma väg. Vi har ju tvingats ställa om, som det heter. Inte lika mycket som andra länder men ändå tillräckligt för att folk ska tröttna och börja slarva med vad de andas in. Dödstalen är förfärliga, sjukhusvården krävande, kvardröjande symtom skrämmande. Ändå vill somliga leva som vanligt igen. Resa, träffas, festa.

Jag övar på att förlika mig med tanken att jag inte kommer till Italien igen, inte till Paris och inte till Barcelona. Även om vaccinet visar sig skydda mot varenda mutation som kläcks så framstår riskerna med vår gamla livsstil som alltför allvarliga nu, i pandemins nyväckta medvetenhet. Livet är skört. Det är ingen självklar rätt att få flyga.

När pandemin bröt ut var jag gymnasielärare. När pandemin klingar av vet jag inte vad jag är men förhoppningsvis är jag då fortfarande doktorand i didaktik vid Uppsala universitet. Efter en dryg termin (av beräknade tio) har jag inte på långa vägar fått kläm på min forskning men däremot har jag fått viss rutin på att undervisa blivande lärare – på distans.

I mars, för elva månader sedan, hörde jag för första gången talas om Zoom, ett digitalt verktyg för distansmöten. Nu har jag flera digitala möten i veckan. Jag föreläser för lärarstudenter, handleder och examinerar dem muntligt via Zoom. Det känns inte konstigt längre. Vad mer väntar runt hörnet på att gå från helt nytt och obekant till gammalt och invant?

I går kväll, samtidigt som USA:s ex-president blev frikänd i riksrättsåtalet, såg jag en gammal amerikansk långfilm från 1946, ”De bästa åren” (på SVT Play till 5/3). Tre män återvänder hem efter andra världskriget. Medan de befunnit sig i ett utdraget trauma har deras familjer, fruar och flickvänner fortsatt sina liv. Filmen återger världen i svartvitt men i övrigt hanteras psykologin med häpnadsväckande nyansrikedom, trots att forskningen om posttraumatiskt stressyndrom då knappt var påtänkt. Kvinnosynen i filmen är mer progressiv än det mesta man hör från USA 75 år senare. Går utvecklingen egentligen bakåt? frågade jag mig.

Det var också något med filmens tre kärlekshistorier som fick mig att undra om kärleken var av ett annat slag förr, mer hållbar och inkännande och osjälvisk. Just denna dag när vi ser röda hjärtan överallt är det lätt att förväxla symbolen för kärlek med kärleken själv: detta att vara så fullständigt hemma i en annan människas närhet att den människan blir viktigare än den egna bekvämligheten.

Allt är just nu mycket kallt och osäkert. Man törs inte lova något, varken blogginlägg eller doktorsavhandlingar. Mitt i detta förvirrande tillstånd glimmar ändå kärleken. Ändå. Med Nils Ferlins ord, sprungna ur en annan epok: ”Kärleken kommer och kärleken går / ingen kan tyda dess lagar, / men dig vill jag följa i vinter och vår / och alla mina levnads dagar.”

14 februari, 2021 2

Jag fyller 50! Och det blir läxförhör på det!

Den 14 september 2020 fyller jag 50 år. Det hade kunnat bli en stor fest. Men nu är det som det är: corona sätter käppar i hjulet för både resor och samlingar.

Så nu blir det i stället ett heldigitalt födelsedagsfirande, där vi umgås en stund via ett läxförhör. Du kommer till läxförhöret genom att klicka här: Första halvlek med Pia.

Frågor på det? I så fall kanske du hittar svaret nedan.

Frågor och svar/FAQ

Kan man fortfarande göra läxförhöret fast det gått en tid?

Ja, själva tävlingen är avslutad men läxförhöret ligger ute tills vidare.

Varför har du ett förhör i stället för en fest?

Det har jag just förklarat. På grund av corona.

Måste man göra läxförhöret?

Nej, man måste ingenting. Du behöver inte heller lämna in när du är klar (fast om du vill veta de rätta svaren ska du göra det).

Behöver man plugga inför läxförhöret?

Nej, frågorna har alternativsvar så det går utmärkt att gissa sig fram.

Får man fuska?

Absolut.

Hur lång tid tar det?

Från några minuter upp till en halvtimme, beroende på hur länge du vill fundera på varje fråga.

Får man göra om det flera gånger?

Ja, så många gånger du vill.

I don’t speak Swedish. Should I take the test anyway?

No, but you can open the test and look at the pictures if you like.

6 september, 2020 0

Coronadagbok vecka 16

annandag påsk 13 april

Vädret är alldeles i olag. I dag har jag räknat till fem hagelskurar. Ena stunden står vitsipporna ute i backarna och niger mot solen och våren, i nästa ögonblick hukar de i den vassa vinden och slokar med sina nygröna blad fulla av hagelmjäll.

tisdag 14 april

Före gryningen, i vargtimmens ödsliga mage, vaknar jag och anar att snö har fallit. Den ligger kvar också när det ljusnat och koltrasten kvillrat färdigt för den här morgonen. Har det inte kommit mer snö nu i april än under hela vintern?

Det är påsklov så utöver kontakt med enskilda elever, bedömning av inskickade arbeten och viss planering inför resten av den här konstiga terminen kan jag ägna mig åt mina andra uppdrag.

Allt känns vacklande, ovisst. Från en timme till en annan kan man gå från fullt frisk till de första oroväckande symtomen. Jag hör om människor som blivit fruktansvärt sjuka i covid-19 under flera tröstlösa veckor.

Bäst att avboka frisörbesöket och flytta fram barnens tandläkartider, inte göra upp några planer för sommaren och inte ta någon morgondag för given, inte ens räkna med de egna lungornas fortsatta trogna tjänst.

onsdag 15 april

Maken fyller år. Barnen och jag försöker oss på våra vanliga skämt om hans höga ålder men vi är samtidigt medvetna om att just detta placerar honom i en riskgrupp. Och om han blir smittad så är det vårt fel.

Paniken lindras bäst i skogen. Alla sinnen får bada i stillheten. Vi märker inte ens att himlen saknar flygplan.

IMG_4495 (2)

torsdag 16 april

Jag tänker på min farmor eftersom det är hennes födelsedag. Hon har varit död i tjugo år, ändå är minnet levande av hennes mjuka kind mot min den där sista gången vi sa hejdå. Hon visste att det var sista gången men jag slog glättigt bort det och hävdade att vi snart skulle ses igen.

Så mycket död i världen. Så mycket liv också.

fredag 17 april

Varje morgon testar jag mitt luktsinne med några stänk parfym. Luktbortfall ska vara ett av de tidigaste tecknen på att man är smittad. Känner jag doften än? Jo, då har jag inte covid-19. Lättnaden är lika tillfällig som parfymdunsten.

Äldste sonen har tagit för vana att baka på nätterna, så jag somnar till doften av nybakt bröd. Den doften fyller drömmarna med handfast hopp.

lördag 18 april

Antingen blir man riktigt sjuk och då kan man ändå inte göra något eller så blir man inte särskilt sjuk och då måste man streta på som vanligt. Det finns inget mellanting.

Och våren kommer att anlända oavsett om jag njuter av den eller inte.

IMG_4500 (2)

söndag 19 april

Jag promenerar till kyrkogården och planterar två rader med penséer på min systers grav. Penséerna har fått sitt namn av det franska ordet för ’tankar’. Varje blomma är en tanke klädd i sköraste blått. Jag tänker att vi har så lite att sätta emot döden, att den är så obeveklig. Och där står vi med våra minnen, blommor, tankar, beröringar som hastigt förflyktigas.

Sverige har nu 1540 döda i covid-19.

IMG_4499 (2)

19 april, 2020 0

Coronadagbok vecka 15

måndag 6 april

Veckan börjar med ett lugnande besked: min 99-åriga svärmor som de senaste dagarna dragits med feber och hosta har nu testat negativt för covid-19.

Att coronasmittan tagit sig in på många äldreboenden är en nyhet som den här veckan når det allmänna medvetandet. Vi börjar också förstå hur det gått till, när personal utan skyddsutrustning och utan symtom (ja, nu slutar jag stava ‘symtom’ med p i mitten) burit viruset in till just dem som skulle skyddas. Steget är inte långt till ett fördömande av privatiseringen av vård-skola-omsorg med den anstötliga ”effektiviseringen” och hela karusellen av vinster-i-välfärden.

”När det här är över …” hör jag folk inleda sina meningar. I mitt stilla sinne tänker jag att vi kanske inte får chansen att dra de där lärdomarna, att återförstatliga allt och att höja vårdpersonalens löner till det dubbla. För tänk om det aldrig kommer att vara över?

tisdag 7 april

En bra sak med att arbeta hemifrån är att jag kan dra igång arbetsdagen, läsa och skicka de första mejlen och sedan sticka emellan med en dusch innan jag kopplar upp mig mot elever och kollegor.

En annan bra sak med karantänen är att tiden inte bara består av små skvättar utan ibland av riktigt långa stråk. Som radioföljetonger, som jag tidigare hört brottstycken av ur bilradion. Nu har jag lyssnat på alla avsnitt av Resa i månljus av Antal Szerb i en fantastisk uppläsning av Mari Götesdotter. Nästa följetong ska bli Styr din plog över de dödas ben av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Hade jag tidigare haft tålamod med Bob Dylans nya låt, den 16 minuter och 54 sekunder långa ”Murder most foul”? Nu lyssnar jag på den om och om igen. John F. Kennedy skjuts till döds i Dallas varje gång, ändå är det chockerande suggestivt och otäckt och ändå så poetiskt.

IMG_4453 (2)

onsdag 8 april

Tre typer av människor sticker ut i gatubilden: Unga (båda könen) med munskydd. Ganska unga (män) i shorts. Äldre (män) som hostar häftigt i handen. Eller rakt ut.

Jag råkar se ett klipp i sociala medier som ger min tro på mänskligheten tillfällig andnöd. En äldre amerikansk manlig radiopratare framför sina skralt underbyggda argument för att han minsann inte tänker stänga in sig i någon karantän. Liksom många andra uppfattar han pandemin som ett krig, där en del av befolkningen är hjältemodiga soldater som offrar sig för att skydda framtiden för en annan del av befolkningen. Och för att Amerika ska förbli ett rikt land där hans barnbarn kan tjäna grova pengar och konsumera obehindrat tänker han offra sig. Alltså riskera att bli smittad och sjuk, belasta sjukvården, sprida smittan vidare till andra och till sist kanske kvävas till döds utan någon närstående vid sin sida. Därmed har han inte räddat någonting, inte barnbarnen och inte ekonomin, knappt ens sin höga uppfattning om de egna förståndsgåvorna.

Hur kan det finnas så många korkade människor utan att jorden går under? Eller är det kanske därför den med jämna mellanrum går under?

IMG_4460 (2)

skärtorsdag 9 april

Se där, Dylan ligger etta på Billboardlistan med ”Murder most foul”. Det är fler än jag som fascineras av det här vindlande mästerverket.

Liksom förra torsdagen sitter jag hemma framför datorskärmen och högläser för en grupp elever. Det är knäpptyst. Jag vet inte om det kommer sig av att åhörarna lyssnar så andäktigt eller helt enkelt beror på att deras mikrofoner är avstängda.

När jag vinkat hejdå till dagens sista elevgrupp börjar påsklovet. Men var har vi våra påskdekorationer? Någonstans i detta hushåll finns en låda med färgglada fjädrar och småfeta kycklingar samt hela hönor som kan användas som äggkoppar. Vi letar och letar, längst in i skåp och högst upp på hyllor. Inte ens gula servetter verkar vi ha hemma. Nåja, påsken är lång, det kommer väl fler tillfällen.

långfredag 10 april

Av mina fyra barn är tre klart introverta så de lider inte av att vara hemma. Och den fjärde har ju oss, sin stora familj. Vi är lyckligt lottade; många har inte en enda levande själ att dela karantänen med. Det kan vara därför jag gripits av motvilja mot en klyscha man nu hör oavbrutet: nära och kära. Eller så bottnar obehaget i den skräck jag känner inför tanken på att förlora dem.

Vi har fortfarande inte lokaliserat påskpyntet. Är det egentligen nödvändigt med fjädrar och kycklingar? Eller målade ägg? Måste man fira påsk? Vad är det att fira?

Vädret är nyckfullt. Plötsliga vindbyar eller regn som drar förbi på en minut. Mitt på dagen kan det bli mörkt, så där som när Jesus dog på korset. Murder most foul.

mitt på dagen

påskafton 11 april

Inget påskpynt, inga gäster, inget firande. Men lugn och eftertanke på kyrkogården. Jag tänder hos min syster som levde nyss och skänker också Ragnar en tanke. Han levde för tusen år sedan. Runstenen är nu inmurad i kyrkväggen: ”Anund och Erik och Håkon och Ingvar reste denna sten efter Ragnar, sin broder. Gud hjälpe hans ande.”

De var fem bröder. Introverta, extroverta, konkurrerande? Vem vet. Men tack vare att de reste ett minne över den som dog först är nu allas namn bevarade. Nära och kära.

IMG_4463 (2)

påskdagen 12 april

Nä, vi ger upp jakten på påskpyntet. I stället lär vi oss något nytt: När Döden i Det sjunde inseglet frågar riddare Block (Max von Sydow) om han är beredd så svarar han inte ”Min kropp är beredd. Inte jag själv.” som vi ju har trott och parodierat i alla år. Utan så här: ”Min kropp är rädd. Inte jag själv.” Vilket är ett helt annat och mycket bättre svar.

I dagens DN där man fick veta detta läser jag också en artikel om coronakrisen av den indiska författaren Arundhati Roy. Hon skriver: ”I vårt inre störtar vi oss fortfarande fram och tillbaka. Vi längtar efter att få återvända till ’normaliteten’. Vi försöker sy ihop framtiden med vårt förflutna och vägrar acceptera att de slitits isär.”

För en månad sedan, den 12 mars, hade endast en person dött av covid-19 i Sverige. För en vecka sedan var det 401 dödsfall. Nu är antalet döda 899.

12 april, 2020 0

Pia Cederholm

Kategori