politik

(den såg ni inte komma, eller hur?)

Förra sommaren började jag planera en blogg med den tänkta rubriken ”Tio månader av Taylorism”. Den skulle på ett dråpligt sätt beskriva min musikaliska utveckling sedan jag till följd av en osannolik tur (?) råkat boka två biljetter till en av Taylor Swifts konserter i Stockholm. Taylorism är en ekonomisk teori om hur man effektivt organiserar arbete, uppkallad efter en farbror som hette Taylor i efternamn, och de tio månaderna syftar på den tid av intensiva förberedelser som skulle äga rum mellan juli 2023, när jag lyckades tränga mig fram i den virtuella biljettkön, och maj 2024, när jag under själva konserten skulle triumfera som fullärd swiftie (så kallas fansen, inte taylorister vilket hade varit ett alternativ).

Den bloggen blev inte skriven eftersom annat kom emellan. Den blir inte skriven nu heller. Men som idé var den eventuellt ganska kul. Jag hade tänkt bjuda på glimtar från sommarens bilfärder, när min yngsta dotter med stort tålamod förhörde mig på Taylor Swift-kunskap medan vi till medryckande toner susade genom Sverige. För varje låt frågade hon vilket album den kom ifrån. För varje låt gissade jag. Oftast fel, trots generöst med ledtrådar och trots att det då ännu bara fanns tio album, var och en med sin distinkta stil, att välja mellan. Att vissa album getts ut i ny version var bonusfakta som jag snabbt glömde.

− Fearless?
− Nej.
− Red?
− Nästan, det börjar på samma bokstav.
− Hm … nej, jag vet inte.
− Reputation. Den här då?
− Taylor Swift? (Alltså det självbetitlade första albumet.)
− Tycker du verkligen att det låter som i början av hennes karriär?
− Nä, kanske inte. Men då var det kanske 1989.

− Försök igen. Den kom två år efter Reputation.
− Speak Low?
− Du menar Speak Now?
− Just det, Speak Low är en skiva med Anne Sofie von Otter som sjunger Kurt Weill.
− Tyvärr, Lover. Okej, nu då?
− Nevermore!
− Du menar Evermore?
− Just det, jag tänkte på Lord Nevermore, en fantastisk roman av Agneta Pleijel som gjorde stort intryck på mig.

Solnedgång över vårvintersjö. Foto: Anna Ljung

Så där höll vi på tills sommaren tog slut och lämnade över till mörker, kyla och stress. Jag hann inte skriva någon blogg om mina fåfänga försök att bli en swiftie. Även andra potentiella bloggämnen dök upp och försvann. Ända tills jag häromdagen läste kulturministerns svar på Svenska Akademiens Mats Malms i mitt tycke kloka argument för varför en svensk kulturkanon är en dålig idé (den här debatten böljar fram och åter i DN liksom på många andra ställen). Kulturministern försvarade den kommande kanonen med irrelevanta floskler som irriterade mig till den milda grad att jag nästan började på en blogg.

Bloggämnet spy-galla-över-kulturkanonen är precis lika befängt som kanonen i sig, så det ska jag verkligen avstå från. Tänk bara så oerhört pinsamt det skulle vara om kanongeneralen Lars Trägårdh hörde av sig och ville ha tips på omistliga svenska klassiker som alla borde läsa − jo, jag vet att det inte kommer att hända men jag vill ändå ha fört till protokollet att jag innehar 135 hp i litteraturvetenskap och är författare till en litteraturhistoria för gymnasiet, så helt orimligt vore det inte − och jag lätt rodnande skulle vända kappan efter vinden och plötsligt vara hemskt mycket för en kulturkanon. Då skulle jag få ångra den där bloggen. Tur att jag inte skriver den.

Tur också för kommittén att de slipper höra mitt tjat om att både Moa Martinsons Mor gifter sig och Harry Martinsons Nässlorna blomma absolut måste vara med, och nej, det räcker verkligen inte med en barndomsskildring av en arbetarförfattare! Förresten ska Eyvind Johnsons Nu var det 1914 också in på listan, så det så.

Kärlekshistorier? Det kan ni hoppa upp och sätta er på! Det går an av Carl Jonas Love Almqvist, till att börja med, och så ett par noveller av Strindberg, Pengar av Victoria Benedictsson eller möjligen Fru Marianne om det måste sluta lyckligt, novellen Ingmarssönerna som inleder Lagerlöfs Jerusalem (den historien finns inte med i filmen men är något av det vackraste som skrivits på svenska om kärlek, möjligen i konkurrens med Lagerlöfs egen En herrgårdssägen), Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, absolut, och då har jag inte nämnt Vilhelm Mobergs Utvandrarna och inte heller andats om Astrid Lindgren eller Kerstin Ekman eller Göran Tunström eller P O Enquist och alla författare som följt i deras spår, och icke ett ljud har jag ännu yttrat om den svenska lyrikskatten från Kolmodins Den blomstertid nu kommer via Bellman, Stagnelius, Södergran, Fröding, Boye, Ekelöf, Tranströmer, Lugn och så vidare, och så vidare. Och så vidare.

Ni förstår ju att det inte går! Litteraturen ryms inte på någon lista. Hur hade ni kulturkanonister förresten tänkt överleva denna fruktansvärt kalla och på så många sätt missmodiga vår utan till exempel af Wirséns En vänlig grönskas rika dräkt?

En vänlig grönskas rika dräkt 
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt 
de fagra örtesängar, 
och solens ljus 
och lundens sus 
och vågens sorl bland viden 
förkunna sommartiden.

Nej, just det. Det skulle ni ha tänkt på innan ni satte er i kanonen och kritiken började hagla kring öronen. Jag föreslår att ni i stället tar paus och lyssnar på Taylor Swifts nya album, The tortured poets department. Det kan behövas.

Du vet hur det är (eller också vet du inte, och då ska du ta två sekunder och skatta dig lycklig för det är verkligen inget att sträva efter): man halkar in på Twitter och trasslar in sig i någon tråd som ser lovande ut men det dröjer inte länge innan det går troll i den tråden också.

Troll betyder i det här sammanhanget (och om du inte redan är plågsamt medveten om detta ska du skatta dig dubbelt lycklig) att mer eller mindre anonyma röster lägger sig i samtalet med det enda uppsåtet att förgifta det. Trots att trollens fatabur av hat är ytterst grund och ständigt lika deprimerande grumlig blir man ändå besviken på mänskligheten för dess uppenbara brist på mänsklighet.

Ett typiskt exempel är att någon skriver om hur oanständigt det är när Sverige utvisar afghanska flyktingpojkar fast det enda anständiga, rimliga, vettiga och ekonomiskt-mänskligt försvarbara är att de ska få stanna och bygga sig en framtid här. Då dyker trollet upp och hävdar att just dessa arma pojkar i själva verket är avskyvärda våldtäktsmän som konspirerar med nationens fiender, godhetsknarkande kulturtanter, regeringen, vänstermedia, Fan själv samt dennes moster (behöver det sägas att även Fans moster är en kulturtant?) för att störta Sverige i fördärvet.

Detta är så dumt att man inte vet i vilken ände man ska börja men jag börjar i den här änden: våldtäkter är sedan gammalt en svensk paradgren. Svenska män har våldtagit sina hustrur och barn, andras hustrur och barn, egna och andras pigor och hushållerskor, sina trälinnor och andras, underlydande och främlingar, inrikes födda och utrikes, på tyska bordeller och i svenska gränder och på stränder och hotellrum i Sydostasien, med och utan betalning, i grupp och enskilt. Gång på gång.

Det betyder inte att alla svenska män har gjort det, långt därifrån. Men tillräckligt många har åtminstone klappat en kvinna på stjärten utan att hon bett om det för att vi ska kunna fastslå att detta är ett typiskt svenskt (manligt) beteende. Lika typiskt som att så här års bevista en lagom högstämd ”Musik i sommarkväll” i en svensk kyrka. Och långt mer vanligt förekommande än att sitta under ett svenskt äppelträd och läsa en klassisk svensk författare (Pär Lagerkvist, någon?)

Trollen tror att allt är invandrarnas och flyktingarnas fel, särskilt om dessa är muslimer, men också feministernas, miljövännernas, humanisternas, hbtq-aktivisternas, de vänsterliberalas fel. Samt tiggarnas. Trollen vrålar ursinnigt om att deras Sverige har blivit förstört. Att de inte får utöva sina trollkonster i frihet längre. Det som är deras rätt såsom varande äkta svenskar!

En svensk rättighet, enligt trollologin, är att få gå omkring utan att skyla sin nakna hud mer än nödtorftigt. Men detta är ett nytt påfund, sådant gick inte an i det gamla bondesamhället. I 1800-talets Sverige var det otänkbart för kvinnor att blotta armar och ben och ingen ärbar kvinna tilläts visa sig utomhus utan att täcka sitt huvud.

Vidare hävdar trollen att våldet i det svenska samhället har ökat så kraftigt att vi nu befinner oss på randen till inbördeskrig. Trollen känner sig otrygga där de står bakom sina gråa stenbumlingar och hötter med nävarna. De minns förstås inte 1200-talets Stockholm, en liten primitiv köping där invånarna till vardags var beväpnade med kniv och led av obefintlig impulskontroll. Då var det farligt att vistas på gatorna. Det är mycket tryggare nu, trots att vi är många, många fler.

Eller ta Hälsinglands skogar för drygt hundra år sedan, ett klanstyrt fäste för brutalitet och utanförskap, med rånmord, sprängdåd, skottlossning, organiserad brottslighet och övergrepp i rättssak. Gunilla Kindstrand beskrev i sitt Sommarprogram häromdagen hur trakten kring Delsbo hade rykte om sig som laglöst land, en no go-zon. ”Far åt Hälsingland!” var alltså ett mer potent hot på den tiden.

Nej, de trumpna trollen är ointresserade av historia, fakta, sanning och siffror. De lever bara för att hata, de livnär sig av detta hat, ser inte sommarens skönhet, lyssnar inte med sina trollöron och hör inte ens sitt eget trollhjärta bulta i bröstet. Därför når vi dem inte där de har retirerat in i sina skräckslagna hörn av inbillade hot mot ett enkelriktat, ensartat, sammanhållet och monokulturellt Sverige som aldrig funnits.

Det Sverige vi har – till låns, en kort tid – har tvärtom aldrig varit rikare, tryggare, friare och vackrare än nu. Hur lyckligt lottade är inte vi jämfört med alla andra troll och människor!