I väntan på att jag ska få ur mig en ny bloggtext kan jag åtminstone berätta vad jag gör i stället för att uppdatera min blogg: jag försöker doktorera.
Det är både ett stort privilegium och ett närapå omöjligt åtagande att vara doktorand i Sverige just nu. Jag är vagt medveten om att denna lyx är få förunnad, särskilt i ett historiskt perspektiv. Min mamma kunde bara drömma om att ta studenten och min mormor och min farmor kunde inte ens drömma om det. Men jag får ägna dagarna åt forskning och undervisning på universitetet, med lön. Dock förväntas jag producera en avhandling som blir godkänd därför att den lägger en gediget redovisad skärva kunskap till världen, kunskap som tidigare inte fanns. Däri ligger det svåra.
Mycket snart är min doktorandtid slut och då upphör finansieringen. Allt annat får därför stå åt sidan denna sommar – trädgårdsarbete, hushållsarbete, fritidsintressen, bloggar – medan jag påbörjar min tredje och sista artikel. Avhandlingen ska nämligen bestå av tre artiklar eller delstudier samt en så kallad kappa. De två artiklar som är färdiga ser du nedan.
Den första studien heter ”Förordet, flerspråkigheten och eleven” och publicerades 2023 som ett kapitel i konferensvolymen Ämnesdidaktiska perspektiv på språk och litteratur.
Den andra studien har jag genomfört på engelska: ”Explain and engage. Linguistic resources in Swedish as a second language textbooks to support academic writing”, publicerad 2025 i tidskriften Language and Education.
I början av juni förkunnade jag för familjen att jag tänkte ta mig an sommaren 2023 som om det vore min sista. Jag räknar inte med fler somrar, knappt ens den här faktiskt. Man vågar ju inte ta något för givet längre. Ni vet, krig och klimatkris och flyktingkatastrofer och den genomonda och cyniskt välplanerade eller bara kortsynta och enfaldiga ödeläggelsen av allt liv på planeten vi ärvde och inte förvaltade särskilt väl.
Om man som jag har en religiös bildvärld i ryggsäcken känns tidningsrubrikerna som övertydliga tecken på att vi befinner oss i ”världsens sista tider”. Undergången närmar sig. Rent objektivt har den heller aldrig varit närmare. Inte ens under digerdöden. Eller Förintelsen. Det går fortsatt utför, med accelererande hastighet.
Ett av barnen, den som i likhet med mig haft en extra tung vår, förstod direkt vad jag menade med min sinistra deklaration. Vi är därmed två i familjen som har utropat detta till den potentiellt sista sommaren. Det beror inte enbart på världsläget, vilket vore mer än nog för att knäcka vilken optimist som helst. Det är också så att min mamma, barnens mormor, har dött.
I augusti för ett år sedan for vi till Finland, hon och jag, för att hälsa på äldre släktingar som inte själva orkade resa någonstans. Mamma var spänstig och uthållig, som vanligt. Lite illamående, bara. Sedan blev det höst, och så vinter. I mellandagarna fick hon en cancerdiagnos. Mindre än tre månader senare satt jag vid hennes säng när hon tog sitt sista andetag. Jag förstod inte att det var det sista, för hon upphörde så omärkligt att finnas till. Samma overkliga känsla inför det oåterkalleliga hade jag när jag fem år tidigare satt vid min systers dödsbädd, något som jag skrivit om här.
De där korta månaderna innan mamma dog var på sätt och vis en bra tid tack vare att vi bor i Sverige och får så mycket för våra skattepengar. Särskilt är det tre inrättningar som jag vill hylla. För det första ASiH, avancerad sjukvård i hemmet, som är precis vad det heter. För det andra Försäkringskassan som betalade ut närståendepenning till mig. Och för det tredje hemtjänsten med personal från många länder. (Här vill jag också passa på att be om ursäkt för det passivt aggressiva meddelande jag satte upp på mammas ytterdörr. Förlåt!)
Men inget kan ersätta mammas närvaro i mitt liv. Delvis tror jag att det hänger samman med att jag tillhör den första generationen som måste fejka vuxenhet. När jag var barn kunde en 17-årig scoutledare uppträda som en omdömesgill, ansvarstagande person. Då trodde jag förstås att jag själv mycket snart skulle bli lika mogen och trygg. Nu är jag över 50 och fejkar varje dag att jag förstår mig på vuxenlivets alla krångligheter. Och jag klarar mig inte riktigt utan mamma än.
På något sätt inbillade jag mig nog att jag skulle kunna fortsätta att fråga mamma om sådant vuxna vet. Hur man gör saker. Typ saft. Hur gör man saft med hjälp av de där mackapärerna som jag tog vara på när vi tömde lägenheten? Hör de ens ihop? Och hur mycket vatten ska tomatplantorna ha? Jag vill inte googla och få ett svar i deciliter, jag vill lära mig av mammas rörelser när hon visar. Jag vill se handgreppen, hur hon gjorde för att trolla fram denna ström av saftflaskor, syltburkar, bröd och bakverk som regnat över mig likt manna sedan jag föddes. Denna ström av välsignelser som hastigt hejdats. Inte en enda gång hälsade hon på utan något i händerna, en gåva hon odlat, bakat, plockat själv. Jag blir aldrig sådan.
Det här är den första sommaren (och, som sagt, potentiellt även den sista) som jag rensat ett jordgubbsland. Tidigare har jag nog varit lyckligt omedveten om att det ens behövs eftersom mamma hade omsorg även om vår trädgård. Nu har jag lärt mig den hårda vägen att det tar en dryg timme att gå igenom min ynkliga jordgubbsodling och att andelen mogna, fina, av sniglar icke urgröpta jordgubbar därefter förhåller sig till ogräsvolymen som de underbart vackra högsommardagarna förhåller sig till dagar med storm, regn, hagel, åska, översvämning, kyla, snö, is och halka. Ovädret och ogräset vinner.
När jag för några år sedan önskade mig och fick ett växthus i födelsedagspresent var mammas torra kommentar: ”Och vem ska sköta det då?” Den gången blev jag lite stött men nu ger jag henne rätt. I mammas växthus skulle aldrig ogräset få ta över, inte ens om det var söta åkervindor. Ser ni brännässlorna inuti växthuset? De mår bättre än tomaterna. Inte ett enda gurkfrö grodde i år. Det är verkligen som i det där Göran Tunström-citatet: ”När mammor dör, då växer det sly överallt.”
Jag kan inte längre fråga henne om allt det bara mamma visste. Inte om sådant som hände förr, alla historier och talesätt som höll kvar kopplingen till förfäderna. Deras namn vittrar på gravstenar medan historierna om dem sjunker i glömska.
Också mitt eget liv lossnar i kanterna när inte mamma finns som ett ramverk. Ingen annan minns mitt hela liv, i detalj, från min första sommar till den förra. Den sommar som vi inte visste då var den sista.
Jag var 4 år och förtvivlad. Min far sprang böjd bakom cykeln och höll i pakethållaren för nu skulle jag lära mig cykla, trodde han. Ha! Alla andra människor klarade uppenbarligen att hålla balansen på två hjul, men för mig framstod detta efter det första tappra försöket som en fullkomlig omöjlighet.
Jag minns inte vad pappa svarade. Inte heller minns jag triumfen när jag plötsligt vinglade fram för egen maskin och tydligen kunde cykla i alla fall. Steget från omöjligt till genomfört kan vara försvinnande kort.
Känslan av uppgivenhet minns jag dock tydligt. Den har återkommit med långa mellanrum under livet och satt mig i kontakt med min inre 4-åring. Det är inte en särskilt konstruktiv eller logisk känsla och det går inte att resonera förnuftigt med den. Visst vet jag att alla andra barn har kommit till världen genom någon sorts lyckad förlossning, men när jag själv stått i begrepp att pressa fram ett barn har det verkat helt orimligt. Alla andra men inte jag.
Tillvaron är begriplig bara om man inte funderar så mycket på den. För hur i hela friden är det möjligt att nytt liv blir till hela tiden, att pyttesmå gurkor och tomater och paprikor tränger fram ur blommor som nyss inte fanns men som bevisligen vuxit ur de frön jag petade ner i jorden i våras?
Nu senast överväldigades jag av den där förlamande omöjlighetskänslan när jag skulle boka covid-vaccinering. Innan jag ens lyckats identifiera mig i appen med det löjliga namnet Alltid öppet krävdes det 12 sms, alla med olika koder. Därefter loggade jag in flera gånger varje dag, från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Jag möttes av en lista på platser där andra människor uppenbarligen blev vaccinerade i en strid ström. Den närmaste vaccineringsladan ligger 2 kilometer härifrån och ska enligt uppgift i pressen ha kapacitet för tusen sprutor i dygnet, men för mig fanns aldrig någon ledig tid.
Parallellt med appandet började jag ringa. Telefonkön var ofta lång. Till sist svarade någon ung person och satte igång att höra sig för om mitt hälsotillstånd. Var jag allergisk? Nyvaccinerad? Fullt frisk? Gravid? I behov av tolk? Nej, nej, ja, nej, nej, men jag vill gärna boka en tid för vaccinering här där jag bor. Tyvärr, finns inga lediga tider. Men ring tillbaka i eftermiddag, i kväll, i morgon.
Den första jag talade med på telefon sa att appen inte fungerar. Hon sa det i en ton som antydde att detta var självklart, något alla kände till. Den sista jag talade med berättade i förtroende att hon hört talas om dem som utan bokad tid åkt till en vaccineringsstation, liksom på vinst och förlust, och lyckats snacka sig till en resttid. Men på en rak fråga om det var så jag borde göra kunde hon inte svara ja. Var det alltså omöjligt för mig?
Medan detta pågick blev personer som är fem år yngre än jag vaccinerade, sedan tio år yngre än jag, sedan femton år yngre. De visade glatt upp sina armplåster i sociala medier. Alla andra men inte jag.
Så, till sist, en ledig tid uppenbarar sig i Norrtälje, inte alltför långt hemifrån. Jag bokar den via appen. Det fungerar! Och ungefär samtidigt som Sveriges regering faller sätter en pensionerad sjuksköterska nålen i armen på mig. Efteråt firar min mor och jag med fika på Biltema. Hon har just hämtat ut sitt nya pass, jag har fått min första vaccindos. Vi är försiktigt hoppfulla inför framtiden. Den där som väntar efter pandemin och som nyss verkade helt omöjlig.
Pia Cederholm 