familjeliv

En megastjärna och en kulturkanon i samma blogg

(den såg ni inte komma, eller hur?)

Förra sommaren började jag planera en blogg med den tänkta rubriken ”Tio månader av Taylorism”. Den skulle på ett dråpligt sätt beskriva min musikaliska utveckling sedan jag till följd av en osannolik tur (?) råkat boka två biljetter till en av Taylor Swifts konserter i Stockholm. Taylorism är en ekonomisk teori om hur man effektivt organiserar arbete, uppkallad efter en farbror som hette Taylor i efternamn, och de tio månaderna syftar på den tid av intensiva förberedelser som skulle äga rum mellan juli 2023, när jag lyckades tränga mig fram i den virtuella biljettkön, och maj 2024, när jag under själva konserten skulle triumfera som fullärd swiftie (så kallas fansen, inte taylorister vilket hade varit ett alternativ).

Den bloggen blev inte skriven eftersom annat kom emellan. Den blir inte skriven nu heller. Men som idé var den eventuellt ganska kul. Jag hade tänkt bjuda på glimtar från sommarens bilfärder, när min yngsta dotter med stort tålamod förhörde mig på Taylor Swift-kunskap medan vi till medryckande toner susade genom Sverige. För varje låt frågade hon vilket album den kom ifrån. För varje låt gissade jag. Oftast fel, trots generöst med ledtrådar och trots att det då ännu bara fanns tio album, var och en med sin distinkta stil, att välja mellan. Att vissa album getts ut i ny version var bonusfakta som jag snabbt glömde.

− Fearless?
− Nej.
− Red?
− Nästan, det börjar på samma bokstav.
− Hm … nej, jag vet inte.
− Reputation. Den här då?
− Taylor Swift? (Alltså det självbetitlade första albumet.)
− Tycker du verkligen att det låter som i början av hennes karriär?
− Nä, kanske inte. Men då var det kanske 1989.

− Försök igen. Den kom två år efter Reputation.
− Speak Low?
− Du menar Speak Now?
− Just det, Speak Low är en skiva med Anne Sofie von Otter som sjunger Kurt Weill.
− Tyvärr, Lover. Okej, nu då?
− Nevermore!
− Du menar Evermore?
− Just det, jag tänkte på Lord Nevermore, en fantastisk roman av Agneta Pleijel som gjorde stort intryck på mig.

Solnedgång över vårvintersjö. Foto: Anna Ljung

Så där höll vi på tills sommaren tog slut och lämnade över till mörker, kyla och stress. Jag hann inte skriva någon blogg om mina fåfänga försök att bli en swiftie. Även andra potentiella bloggämnen dök upp och försvann. Ända tills jag häromdagen läste kulturministerns svar på Svenska Akademiens Mats Malms i mitt tycke kloka argument för varför en svensk kulturkanon är en dålig idé (den här debatten böljar fram och åter i DN liksom på många andra ställen). Kulturministern försvarade den kommande kanonen med irrelevanta floskler som irriterade mig till den milda grad att jag nästan började på en blogg.

Bloggämnet spy-galla-över-kulturkanonen är precis lika befängt som kanonen i sig, så det ska jag verkligen avstå från. Tänk bara så oerhört pinsamt det skulle vara om kanongeneralen Lars Trägårdh hörde av sig och ville ha tips på omistliga svenska klassiker som alla borde läsa − jo, jag vet att det inte kommer att hända men jag vill ändå ha fört till protokollet att jag innehar 135 hp i litteraturvetenskap och är författare till en litteraturhistoria för gymnasiet, så helt orimligt vore det inte − och jag lätt rodnande skulle vända kappan efter vinden och plötsligt vara hemskt mycket för en kulturkanon. Då skulle jag få ångra den där bloggen. Tur att jag inte skriver den.

Tur också för kommittén att de slipper höra mitt tjat om att både Moa Martinsons Mor gifter sig och Harry Martinsons Nässlorna blomma absolut måste vara med, och nej, det räcker verkligen inte med en barndomsskildring av en arbetarförfattare! Förresten ska Eyvind Johnsons Nu var det 1914 också in på listan, så det så.

Kärlekshistorier? Det kan ni hoppa upp och sätta er på! Det går an av Carl Jonas Love Almqvist, till att börja med, och så ett par noveller av Strindberg, Pengar av Victoria Benedictsson eller möjligen Fru Marianne om det måste sluta lyckligt, novellen Ingmarssönerna som inleder Lagerlöfs Jerusalem (den historien finns inte med i filmen men är något av det vackraste som skrivits på svenska om kärlek, möjligen i konkurrens med Lagerlöfs egen En herrgårdssägen), Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, absolut, och då har jag inte nämnt Vilhelm Mobergs Utvandrarna och inte heller andats om Astrid Lindgren eller Kerstin Ekman eller Göran Tunström eller P O Enquist och alla författare som följt i deras spår, och icke ett ljud har jag ännu yttrat om den svenska lyrikskatten från Kolmodins Den blomstertid nu kommer via Bellman, Stagnelius, Södergran, Fröding, Boye, Ekelöf, Tranströmer, Lugn och så vidare, och så vidare. Och så vidare.

Ni förstår ju att det inte går! Litteraturen ryms inte på någon lista. Hur hade ni kulturkanonister förresten tänkt överleva denna fruktansvärt kalla och på så många sätt missmodiga vår utan till exempel af Wirséns En vänlig grönskas rika dräkt?

En vänlig grönskas rika dräkt 
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt 
de fagra örtesängar, 
och solens ljus 
och lundens sus 
och vågens sorl bland viden 
förkunna sommartiden.

Nej, just det. Det skulle ni ha tänkt på innan ni satte er i kanonen och kritiken började hagla kring öronen. Jag föreslår att ni i stället tar paus och lyssnar på Taylor Swifts nya album, The tortured poets department. Det kan behövas.

21 april, 2024 1

En av dessa morgnar drömmer jag på franska

På måndag måste jag lämna tillbaka Göran Greider. Jag har nu haft hans självbiografiska sviter bredvid sängen i drygt tre och en halv månad och biblioteket medger inte fler omlån. Tyvärr har boken inte infriat det trosvissa löftet i titeln: En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande. Jag gillar Greider och hans poetiskt politiska texter men inte en enda morgon har jag trallat före frukost. Inte ens nynnat.

Morgnar är överhuvudtaget ett knepigt kapitel i mitt liv. Jag är så bra på att sova och så dålig på att stiga upp, sjungande eller ej. Annars pockar ju den här årstiden på nya, goda föresatser som ska stärka karaktären och utveckla en som människa. Inför det nya året lade jag, vis av erfarenheten, ribban lagom lågt och nåbart och kallade det inte nyårslöften utan nyårsförväntningar. Det hjälpte föga. Förväntningarna gjorde mig nämligen sårbar för nätbaserad reklam som jag vanligtvis skrollar förbi. I stället klickade jag igång ett idiotiskt test i franska.

Till saken hör att jag har 120 högskolepoäng i franska och är legitimerad fransklärare med hyfsat lång erfarenhet av undervisning i franska på gymnasiet. Några simpla grammatikfrågor är ingen match för mig. Men jag pratar inte franska lätt och ledigt som riktiga fransktalande gör. På min nuvarande arbetsplats finns flera personer som har franska som modersmål. Blotta tanken på att konversera med dem i hela meningar gör mig kallsvettig. Stapplande engelska kan förlåtas men tafatta försök på franska? Aldrig. Jamais.

Den franska jag kan är teoretisk, boklig, motsatsen till spontan och intuitiv. Numera finns väl ingen som använder tryckta ordböcker men min franska ordbok från 1991 har jag kvar som en tejpad, sliten souvenir från ett svunnet millennium där man slog upp det okända och bläddrade sig till kunskap.

I sommar hoppas jag få åka på en konferens i Paris och då vore det parfait om jag hade ett halvår av franska framsteg bakom mig. Alltså var jag ett lätt byte för det blufföretag som strax före nyår utlovade flytande franska med hjälp av AI. För en liten slant skulle jag under sex månader få träna med en opersonlig bot som skulle anpassa sig till min nivå utan att någonsin fnysa åt mina misstag.

Stapplande engelska kan förlåtas men tafatta försök på franska? Aldrig. Jamais.

Givetvis borde jag ha anat oråd redan när AI-boten inte gav minsta återkoppling på det löjligt lätta testet utan bara uppmanade mig att själv välja vilken nivå jag låg på. Skulle inte testet ha visat det? Jag borde ha dragit öronen åt mig allra senast när jag dagen efter fick ett manande mejl som hetsade mig att inte tveka längre utan genast betala för min framtida franska. Tyvärr gick jag på det bedrägeriet. Vad ska jag skylla på mer än min dumhet? Kylan? Snön? Den avlägset naiva drömmen om en flytande fransk sommar?

Så snart jag hade betalat förlorade företaget allt intresse för mig. Kvar satt jag med ett måndagsexemplar till AI-bot, som inte förstod skillnaden mellan jeans och gin trots att scenen skulle föreställa en modebutik, som hoppade över hela fraser både i mina och i sina egna repliker och som ömsom prisade mina franskkunskaper, ömsom beskyllde mig för stavfel den själv åstadkom. Värst var nog bristen på lyhördhet. AI-boten saknade helt känsla för mig som interlocutrice. Den bara malde på in absurdum om vägen till provhytten, till biblioteket, till sjukhuset, till järnvägsstationen, till flygplatsen. Merci. Adieu.

Betalade du för appen?? frågade barnen och stirrade på varandra. Man ska aldrig betala för appar!

Mina barn är stora och förståndiga nu, mycket klokare än jag när det gäller moderna grejer. Den yngsta fyller 17 år i dag. Hennes storasyster har bakat en fantastisk tårta på temat ringar. Jag vet att ring på franska heter bague men vad har jag för glädje av det när jag inte ens klarar att skilja humbug från språklektioner.

Barnen, de förståndiga unga vuxna som jag tydligen fött upp, förmanar mig: gratisappar är bättre än appar man betalar för. (Jag som trodde det var tvärtom). De föreslår en annan språkapp som visar sig fungera mer pedagogiskt och som påminner mig varje dag om att det är dags för ännu en lektion. Nästan som om den på riktigt bryr sig om mina framsteg, och det utan att jag betalat.

Snön faller och faller. Någonstans långt i fjärran väntar kanske en sommar, man kan inte så noga veta. All denna snö ska väl smälta bort vad det lider. Min franska kommer knappast att flyta då heller, trots träget övande hela vintern. Tant pis.

4 januari, 2024 1

Den sista sommaren säger inte hejdå

I början av juni förkunnade jag för familjen att jag tänkte ta mig an sommaren 2023 som om det vore min sista. Jag räknar inte med fler somrar, knappt ens den här faktiskt. Man vågar ju inte ta något för givet längre. Ni vet, krig och klimatkris och flyktingkatastrofer och den genomonda och cyniskt välplanerade eller bara kortsynta och enfaldiga ödeläggelsen av allt liv på planeten vi ärvde och inte förvaltade särskilt väl.

Om man som jag har en religiös bildvärld i ryggsäcken känns tidningsrubrikerna som övertydliga tecken på att vi befinner oss i ”världsens sista tider”. Undergången närmar sig. Rent objektivt har den heller aldrig varit närmare. Inte ens under digerdöden. Eller Förintelsen. Det går fortsatt utför, med accelererande hastighet.

Ett av barnen, den som i likhet med mig haft en extra tung vår, förstod direkt vad jag menade med min sinistra deklaration. Vi är därmed två i familjen som har utropat detta till den potentiellt sista sommaren. Det beror inte enbart på världsläget, vilket vore mer än nog för att knäcka vilken optimist som helst. Det är också så att min mamma, barnens mormor, har dött.

I augusti för ett år sedan for vi till Finland, hon och jag, för att hälsa på äldre släktingar som inte själva orkade resa någonstans. Mamma var spänstig och uthållig, som vanligt. Lite illamående, bara. Sedan blev det höst, och så vinter. I mellandagarna fick hon en cancerdiagnos. Mindre än tre månader senare satt jag vid hennes säng när hon tog sitt sista andetag. Jag förstod inte att det var det sista, för hon upphörde så omärkligt att finnas till. Samma overkliga känsla inför det oåterkalleliga hade jag när jag fem år tidigare satt vid min systers dödsbädd, något som jag skrivit om här.

De där korta månaderna innan mamma dog var på sätt och vis en bra tid tack vare att vi bor i Sverige och får så mycket för våra skattepengar. Särskilt är det tre inrättningar som jag vill hylla. För det första ASiH, avancerad sjukvård i hemmet, som är precis vad det heter. För det andra Försäkringskassan som betalade ut närståendepenning till mig. Och för det tredje hemtjänsten med personal från många länder. (Här vill jag också passa på att be om ursäkt för det passivt aggressiva meddelande jag satte upp på mammas ytterdörr. Förlåt!)

Men inget kan ersätta mammas närvaro i mitt liv. Delvis tror jag att det hänger samman med att jag tillhör den första generationen som måste fejka vuxenhet. När jag var barn kunde en 17-årig scoutledare uppträda som en omdömesgill, ansvarstagande person. Då trodde jag förstås att jag själv mycket snart skulle bli lika mogen och trygg. Nu är jag över 50 och fejkar varje dag att jag förstår mig på vuxenlivets alla krångligheter. Och jag klarar mig inte riktigt utan mamma än.

På något sätt inbillade jag mig nog att jag skulle kunna fortsätta att fråga mamma om sådant vuxna vet. Hur man gör saker. Typ saft. Hur gör man saft med hjälp av de där mackapärerna som jag tog vara på när vi tömde lägenheten? Hör de ens ihop? Och hur mycket vatten ska tomatplantorna ha? Jag vill inte googla och få ett svar i deciliter, jag vill lära mig av mammas rörelser när hon visar. Jag vill se handgreppen, hur hon gjorde för att trolla fram denna ström av saftflaskor, syltburkar, bröd och bakverk som regnat över mig likt manna sedan jag föddes. Denna ström av välsignelser som hastigt hejdats. Inte en enda gång hälsade hon på utan något i händerna, en gåva hon odlat, bakat, plockat själv. Jag blir aldrig sådan.

Det här är den första sommaren (och, som sagt, potentiellt även den sista) som jag rensat ett jordgubbsland. Tidigare har jag nog varit lyckligt omedveten om att det ens behövs eftersom mamma hade omsorg även om vår trädgård. Nu har jag lärt mig den hårda vägen att det tar en dryg timme att gå igenom min ynkliga jordgubbsodling och att andelen mogna, fina, av sniglar icke urgröpta jordgubbar därefter förhåller sig till ogräsvolymen som de underbart vackra högsommardagarna förhåller sig till dagar med storm, regn, hagel, åska, översvämning, kyla, snö, is och halka. Ovädret och ogräset vinner.

När jag för några år sedan önskade mig och fick ett växthus i födelsedagspresent var mammas torra kommentar: ”Och vem ska sköta det då?” Den gången blev jag lite stött men nu ger jag henne rätt. I mammas växthus skulle aldrig ogräset få ta över, inte ens om det var söta åkervindor. Ser ni brännässlorna inuti växthuset? De mår bättre än tomaterna. Inte ett enda gurkfrö grodde i år. Det är verkligen som i det där Göran Tunström-citatet: ”När mammor dör, då växer det sly överallt.”

Jag kan inte längre fråga henne om allt det bara mamma visste. Inte om sådant som hände förr, alla historier och talesätt som höll kvar kopplingen till förfäderna. Deras namn vittrar på gravstenar medan historierna om dem sjunker i glömska.

Också mitt eget liv lossnar i kanterna när inte mamma finns som ett ramverk. Ingen annan minns mitt hela liv, i detalj, från min första sommar till den förra. Den sommar som vi inte visste då var den sista.

11 augusti, 2023 0

Coronadagbok vecka 15

måndag 6 april

Veckan börjar med ett lugnande besked: min 99-åriga svärmor som de senaste dagarna dragits med feber och hosta har nu testat negativt för covid-19.

Att coronasmittan tagit sig in på många äldreboenden är en nyhet som den här veckan når det allmänna medvetandet. Vi börjar också förstå hur det gått till, när personal utan skyddsutrustning och utan symtom (ja, nu slutar jag stava ‘symtom’ med p i mitten) burit viruset in till just dem som skulle skyddas. Steget är inte långt till ett fördömande av privatiseringen av vård-skola-omsorg med den anstötliga ”effektiviseringen” och hela karusellen av vinster-i-välfärden.

”När det här är över …” hör jag folk inleda sina meningar. I mitt stilla sinne tänker jag att vi kanske inte får chansen att dra de där lärdomarna, att återförstatliga allt och att höja vårdpersonalens löner till det dubbla. För tänk om det aldrig kommer att vara över?

tisdag 7 april

En bra sak med att arbeta hemifrån är att jag kan dra igång arbetsdagen, läsa och skicka de första mejlen och sedan sticka emellan med en dusch innan jag kopplar upp mig mot elever och kollegor.

En annan bra sak med karantänen är att tiden inte bara består av små skvättar utan ibland av riktigt långa stråk. Som radioföljetonger, som jag tidigare hört brottstycken av ur bilradion. Nu har jag lyssnat på alla avsnitt av Resa i månljus av Antal Szerb i en fantastisk uppläsning av Mari Götesdotter. Nästa följetong ska bli Styr din plog över de dödas ben av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Hade jag tidigare haft tålamod med Bob Dylans nya låt, den 16 minuter och 54 sekunder långa ”Murder most foul”? Nu lyssnar jag på den om och om igen. John F. Kennedy skjuts till döds i Dallas varje gång, ändå är det chockerande suggestivt och otäckt och ändå så poetiskt.

IMG_4453 (2)

onsdag 8 april

Tre typer av människor sticker ut i gatubilden: Unga (båda könen) med munskydd. Ganska unga (män) i shorts. Äldre (män) som hostar häftigt i handen. Eller rakt ut.

Jag råkar se ett klipp i sociala medier som ger min tro på mänskligheten tillfällig andnöd. En äldre amerikansk manlig radiopratare framför sina skralt underbyggda argument för att han minsann inte tänker stänga in sig i någon karantän. Liksom många andra uppfattar han pandemin som ett krig, där en del av befolkningen är hjältemodiga soldater som offrar sig för att skydda framtiden för en annan del av befolkningen. Och för att Amerika ska förbli ett rikt land där hans barnbarn kan tjäna grova pengar och konsumera obehindrat tänker han offra sig. Alltså riskera att bli smittad och sjuk, belasta sjukvården, sprida smittan vidare till andra och till sist kanske kvävas till döds utan någon närstående vid sin sida. Därmed har han inte räddat någonting, inte barnbarnen och inte ekonomin, knappt ens sin höga uppfattning om de egna förståndsgåvorna.

Hur kan det finnas så många korkade människor utan att jorden går under? Eller är det kanske därför den med jämna mellanrum går under?

IMG_4460 (2)

skärtorsdag 9 april

Se där, Dylan ligger etta på Billboardlistan med ”Murder most foul”. Det är fler än jag som fascineras av det här vindlande mästerverket.

Liksom förra torsdagen sitter jag hemma framför datorskärmen och högläser för en grupp elever. Det är knäpptyst. Jag vet inte om det kommer sig av att åhörarna lyssnar så andäktigt eller helt enkelt beror på att deras mikrofoner är avstängda.

När jag vinkat hejdå till dagens sista elevgrupp börjar påsklovet. Men var har vi våra påskdekorationer? Någonstans i detta hushåll finns en låda med färgglada fjädrar och småfeta kycklingar samt hela hönor som kan användas som äggkoppar. Vi letar och letar, längst in i skåp och högst upp på hyllor. Inte ens gula servetter verkar vi ha hemma. Nåja, påsken är lång, det kommer väl fler tillfällen.

långfredag 10 april

Av mina fyra barn är tre klart introverta så de lider inte av att vara hemma. Och den fjärde har ju oss, sin stora familj. Vi är lyckligt lottade; många har inte en enda levande själ att dela karantänen med. Det kan vara därför jag gripits av motvilja mot en klyscha man nu hör oavbrutet: nära och kära. Eller så bottnar obehaget i den skräck jag känner inför tanken på att förlora dem.

Vi har fortfarande inte lokaliserat påskpyntet. Är det egentligen nödvändigt med fjädrar och kycklingar? Eller målade ägg? Måste man fira påsk? Vad är det att fira?

Vädret är nyckfullt. Plötsliga vindbyar eller regn som drar förbi på en minut. Mitt på dagen kan det bli mörkt, så där som när Jesus dog på korset. Murder most foul.

mitt på dagen

påskafton 11 april

Inget påskpynt, inga gäster, inget firande. Men lugn och eftertanke på kyrkogården. Jag tänder hos min syster som levde nyss och skänker också Ragnar en tanke. Han levde för tusen år sedan. Runstenen är nu inmurad i kyrkväggen: ”Anund och Erik och Håkon och Ingvar reste denna sten efter Ragnar, sin broder. Gud hjälpe hans ande.”

De var fem bröder. Introverta, extroverta, konkurrerande? Vem vet. Men tack vare att de reste ett minne över den som dog först är nu allas namn bevarade. Nära och kära.

IMG_4463 (2)

påskdagen 12 april

Nä, vi ger upp jakten på påskpyntet. I stället lär vi oss något nytt: När Döden i Det sjunde inseglet frågar riddare Block (Max von Sydow) om han är beredd så svarar han inte ”Min kropp är beredd. Inte jag själv.” som vi ju har trott och parodierat i alla år. Utan så här: ”Min kropp är rädd. Inte jag själv.” Vilket är ett helt annat och mycket bättre svar.

I dagens DN där man fick veta detta läser jag också en artikel om coronakrisen av den indiska författaren Arundhati Roy. Hon skriver: ”I vårt inre störtar vi oss fortfarande fram och tillbaka. Vi längtar efter att få återvända till ’normaliteten’. Vi försöker sy ihop framtiden med vårt förflutna och vägrar acceptera att de slitits isär.”

För en månad sedan, den 12 mars, hade endast en person dött av covid-19 i Sverige. För en vecka sedan var det 401 dödsfall. Nu är antalet döda 899.

12 april, 2020 0

Coronadagbok vecka 13

måndag 23 mars

Det är studiedag och alla lärare som är friska jobbar på skolan i dag. Vi ska utbildas i digitala verktyg för distansundervisning. Eleverna har fått ledigt. De flesta av kollegorna är på plats och vi försöker hålla avstånd till varandra: minst 150 centimeter. Jag grips av en oväntad lust att kramas. Det kan dröja tills vi träffas fysiskt igen.

På eftermiddagen har jag ett angenämt uppdrag som fotomodell. I vanliga fall brukar jag agera mannekäng hos min lokala modebutik Style for You men nu får visningen av vårmodet flytta ut i sociala medier. Jag intalar mig att jag gör det för att stötta butiken i tider av förödande kundbortfall men sanningen kan också vara att det kittlar min fåfänga och min annars väl dolda exhibitionism.

tisdag 24 mars

Tänk att det bara gått tre månader sedan julafton! Det var en annan värld, med ljusare utsikter och ingen pandemi vid horisonten. Trots att det snart är påsk har vi kvar en julstjärna och en adventsljusstake i två av fönstren, liksom för att hålla fast något av den framtid som kändes tryggare i julas. Varje ljusglimt behövs.

Efter digitala lektioner, digitala samtal med enskilda elever och digitala möten med kollegor gör jag ännu en insats i kampen för lokala företag samtidigt som jag smickrar min egen fåfänga med lite flärd: jag besöker min manikyrist Frida på ShineBright. En kort stund vilar jag från skuldkänslorna över att slippa vara en av dem som med fara för egen hälsa nu sliter alldeles för långa arbetspass i vården.

onsdag 25 mars

Nästa helg skulle jag ha åkt till Göteborg. Tågbiljetten är betald, liksom två hotellnätter. Men nu är det otänkbart, onödigt och rentav dumt. Hela samhället är i färd med att stänga, stoppa, ställa in och placera i karantän. Jag får försöka boka om, för att avboka går tydligen inte.

Distansundervisningen fortsätter att ställa mig inför oförutsedda utmaningar. Jag börjar tänka att det faktiskt är omöjligt att upprätthålla kvalitet, disciplin, likvärdighet och en rättssäker bedömning när jag inte har eleverna i samma rum. Och jag får tvinga mig att fortsätta prata till en osynlig klass som inte med minsta ljud bekräftar att de hör mig. När jag ställer en fråga måste jag rikta den till någon, som då slår på sin mikrofon tillfälligt. Människor är inte gjorda för att kommunicera utan gensvar.

torsdag 26 mars

Vårvärme, sol, fågelsång! En kompis till maken kommer förbi med ett tält från 1970-talet som utrangerats ur något beredskapslager. Maken smäller upp det mitt framför huset. Vi försöker lura i barnen att det är ett coronatält: den i familjen som först blir sjuk får flytta ut dit. Men de går inte på det.

fredag 27 mars

Frukost äter man numera i sällskap med senaste nytt från coronafronten, gärna ackompanjerat av ett maniskt skrollande genom sociala medier i hopp om distraktioner från allvaret. Min kusins fru har lagt upp en bild från en löparrunda. Det inspirerar mig till att själv ge mig ut och springa en liten sväng, för första gången det här decenniet. En kort stund känns livet normalt. Kroppen fungerar, benen bär.

Den här veckan får jag handla åt mina föräldrar. När jag bär in kassarna håller jag avståndet och förmanar dem strängt att tvätta händerna noga när de har packat upp.

lördag 28 mars

Min systers födelsedag. Hon skulle ha blivit 47 i dag, hon borde ha fått bli det. Men hon blev bara 45. Jag går till graven och tänder ljus.

IMG_4373 (2)

Det plötsliga hugget i bröstet skulle kunna vara corona men det är sorg.

söndag 29 mars

Sommartid, klockan ska vridas fram en timme. ”För min del hade man gärna fått vrida fram den ett halvår” skämtar Kent Wisti dystert i dagens DN. Var är vi om ett halvår? Hur har pandemin förändrat oss? Lever vi?

Hittills 110 döda i covid-19 i Sverige. Det ska visst komma snö i morgon, kylan är på väg tillbaka, vad än koltrasten sjunger om. Tänk om vi fick starta om den här vintern och göra allt annorlunda?

IMG_4395 (2)

29 mars, 2020 0

Coronadagbok vecka 12

Med anledning av det exceptionella tillstånd som pandemin har kastat oss in i och för att bidra till Nordiska museets insamling av coronaberättelser återupplivar jag tillfälligt min blogg.

IMG_4274 (2)

måndag 16 mars

En ny rutin har införts på jobbet från och med i dag: att vi varje morgon via mejl får en lista över vilka kollegor som är sjuka. Listan gör ett allvarstungt intryck, varje namn påminner om vår mänskliga bräcklighet. I själva verket kan det vara en högst banal förkylning som ligger bakom: alla uppmanas nu att stanna hemma vid minsta lilla symptom.

Min 18-åriga systerdotter ska i dag flyga hem till England från Sydkorea. Det visar sig att hon blir uppgraderad till första klass, för planet är nästan tomt. Här hemma meddelar SL att bussresenärer måste kliva på genom den bakre dörren (för att inte smitta chauffören?).

Alla våra grannländer har stängt skolorna, det är bara Sverige och Storbritannien som ännu håller öppet. Jag tipsar mina elever om att ta med läroböckerna hem varje dag för den händelse att skolan hastigt stänger. Rektorn tror inte att risken är överhängande just nu, men om många i personalen blir sjuka samtidigt kan det bli nödvändigt.

Jag slutar jobbet tidigare än vanligt eftersom APT, arbetsplatsträffen, blev inställd. Så bra, då hinner jag handla före utvecklingssamtalet med min yngsta dotter. Ica vill att jag ska handla med plasthandskar på, vilket är helt omöjligt. Särskilt som jag har inköpslistan i mobilen och den kräver mitt nakna fingeravtryck för att samarbeta. På listan står röda linser, men de är slut i butiken. Liksom havregryn och toalettpapper. Tomma hyllor är en ovanlig syn i det här landet. Kanske vi får vänja oss vid det nu.

Hemma, efter utvecklingssamtalet, berättar maken nöjt att han lyckats boka ett möte på onsdag med en jurist i Sollentuna. Jag går i taket. Du åker ingenstans!! Har han kanske glömt att han i kraft av sin höga ålder och dito blodtryck tillhör riskgruppen?!

Han protesterar. Han känner sig fullt frisk, ju. Men kvällsnyheterna ger mig rätt: personer över 70 ska undvika att träffa folk.

tisdag 17 mars

Det är i slutet av dagens första lektion som jag råkar kasta en blick på min mobil och ser att regeringen nu rekommenderar att gymnasier och högskolor ska stänga. Jag slår på radion och vi lyssnar tillsammans på Stefan Löfvens uppmaning. En elev och jag ser på varandra och ler: sovmorgon! De andra eleverna är mer bekymrade. Hur blir det nu?

Allt är mycket osäkert men en lång stund lyckas jag inbilla mig att ”stängda skolor” är liktydigt med lediga dagar i mjuk behå och raggsockor, tid för långa promenader, nöjesläsning och Netflix.

Under dagens sista lektion, med en annan grupp elever, när vi har talat lite om hur vi praktiskt ska organisera undervisningen från och med i morgon, är det en ung man som ställer frågan hur länge det här kommer att pågå. Jag drar ut på svaret medan spända sekunder tickar iväg: ”Jag är rädd att … eller, jag hoppas verkligen inte det, men det kan röra sig om … flera månader.”

På vägen hem gör jag ett nytt försök, i en annan butik. Där finns toapapper men de röda linserna är slut. Jag ringer först min mor och erbjuder mig att handla åt dem. ”Nej, vi har redan handlat i dag”, svarar hon glatt. ”Åkte ni och handlade, båda två, fast ni tillhör riskgruppen?? Så nu har ni alltså inget behov av … toapapper?”

IMG_4289 (2)

Detta med hamstringen av toalettpapper har väckt mycket löje i sociala medier, men jag tänker att det står för något annat, att toapapperet är det som skiljer oss inte bara från de övriga djuren utan också från våra förfäder. Att vi använder rullar av perforerade papperskvadrater, framställda för just detta ändamål (!) är det yttersta beviset på vår upphöjdhet, vår märkvärdiga status och vår långt drivna civilisation. Vi är homo toapapperensis.

onsdag 18 mars

Noga räknat är gymnasieskolan inte stängd, vi har bara bytt till distansundervisning. Så medan yngsta dottern cyklar iväg till sin alltjämt öppna skola förbereder jag mig för dagens arbete. Jag duschar och sminkar mig som vanligt men dessutom sprutar jag på parfym, för det får jag inte ha i vanliga fall på min intryckssanerade arbetsplats. Alla mina parfymer är många år gamla och/eller av tveksam kvalitet, så effekten är hastigt övergående.

Att förbereda distansuppgifter till eleverna, förutse alla komplikationer som kan dyka upp och hålla koll på att var och en gör vad den ska är långt stressigare än att undervisa i ett klassrum där jag genast kan se vem som hänger med och vem som inte förstår. En kort stund pustar jag ut under en digital fikapaus med kollegorna. Vi är ambitiösa och angelägna om att lyckas, men det här ställer helt nya krav på uppfinningsrikedom och flexibilitet.

IMG_4264 (2)

Sent på eftermiddagen åker jag till Stockholm i ett ärende som inte kan vänta. Gamla stan är spöklikt tom. I tunnelbanevagnen sitter alla långt från varandra, ända tills en riktigt gammal dam med käpp haltar ombord. Hon sätter sig mödosamt bredvid mig, harklar sig och snörvlar ljudligt.

Jag tänker att det är något med dessa pensionärer, att de liksom inte tror på döden så där som vi andra gör.

När jag ska gå av bussen lyckas jag trycka på stoppknappen med armbågen. Det känns som en bedrift.

torsdag 19 mars

Dag två av distansundervisning. Jag skippar sminket trots att jag ska ha två videomöten i dag, och slår mig ner vid datorn i ett moln av hastigt avdunstande parfym. En av dagens lektioner börjar 13.00 och prick ett trycker jag iväg meddelandet med uppgifter till eleverna. Pust!

På eftermiddagen lockar maken med mig ut på en vårpromenad. Ett bi klamrar sig girigt fast vid den röda blåsippan medan alla de andra bina surrande trängs kring bikupan. Nog ska det väl bli vår i alla fall, efter denna märkliga vinter? Eller kan själva våren sättas i karantän?

IMG_4285 (2)

fredag 20 mars

Det snöar denna vårdagjämningsmorgon, så jag bestämmer mig för att köra yngsta dottern till skolan. Alla vi andra, maken och jag och de tre äldre barnen, jobbar/pluggar/stökar omkring hemma. På eftermiddagen går jag och möter henne när hon kommer från skolan utan cykel, i tron att hon kanske av fröken har uppmanats att försiktigt transportera hem sitt pågående projekt: ett Taj Mahal i miniatyr, byggt av glasspinnar. Men nej, Taj Mahal är kvar i skolan.

IMG_4296 (2)

Det är nästan fullt på Icas parkering. Inne i butiken också. Plasthandskarna är slut, skönt. Men dessvärre är även jästen slut och alvedonet, och inte har de fått in varken toapapper eller röda linser. Jaha.

Tänk, för bara några veckor sedan hade jag helt andra bekymmer. Som hur jag skulle få lönen att räcka till räkningarna. Och jag kunde ibland sörja över att vi inte hade råd att åka till Italien. Nu vill inte en människa åka till Italien. Man vill inte åka någonstans. Om man inte är pensionär förstås, för pensionärer kan tänka sig att åka vart som helst.

lördag 21 mars

Morgonen är frostnupen och kall, och plötsligt börjar det hagla. Den äldre dottern fyller år. Hon får tulpaner och presenter av oss här hemma men alla andra måste gratulera via sociala medier, telefon eller Swish. Lillasyster bakar en tårta. ”Blås inte ut ljusen, tänk på corona!”

IMG_4335 (2)

Lillasyster har många talanger utöver tårtor och Taj Mahal. Hon överraskar mig med att kunna väldigt många balettsteg som hon föreslår att hon ska lära mig, i utbyte mot att jag ger henne pianolektioner. Hur har hon lärt sig detta? ”På Youtube!”

Det blåser kallt på kvällen när jag tar en rask promenad. Alla kor blir rädda för mig, utom en som trotsigt står kvar. Föga anar de att jag håller på att lära mig dansa balett.

IMG_4340 (2)

söndag 22 mars

I natt har isen, om än bräcklig och tunn och tillfällig, lagt sig på sjön. För första gången på alla år vi har bott här har det denna vinter inte legat sådan is att vi kunnat åka skridskor på den. Ingen riktig vinter. Och ingen riktig vår?

Inte heller i dag har jag hunnit med något Netflix. Jag har haft fullt upp med att planera distansundervisning. I skymningen går jag ner till sjön och skrämmer fåglarna fast jag inte vill. Naturen pågår bäst utan oss, vi fördömda homo toapapperensis.

IMG_4344 (2)

Stefan Löfven håller tal till nationen, då är det allvar. Hans slips har en dov nyans av liturgiskt lila. Det är ett bra tal som kommer att kunna användas i retorikundervisningen i framtiden. Om det nu blir någon framtid.

I morgon börjar en ny vecka om vilken vi inte vet någonting.

22 mars, 2020 0

Karriärkvinnans mardröm

Mina fyra barn börjar bli stora. Den äldste fyllde 24 häromdagen, den yngsta fyller 13 nästa gång. Alla bor hemma och så ska det förbli under överskådlig tid, om jag får bestämma. Och varför skulle inte jag få bestämma? Jag betraktar mig som vd över det här hushållet, med maken och barnen som en sorts anställda (fast utan lön, då).

Fram till helt nyligen var det också jag som bestämde det mesta här hemma. Till exempel vad vi skulle äta till middag. Men i början av hösten, när jobbet tog allt mer av min energi, fick jag idén att fråga storsonen ifall han kunde tänka sig att ta över den uppgiften; om jag så att säga skulle kunna delegera makten över matsedeln till honom.

Jag var beredd på protester men han sa ja. Sedan flera år tillbaka har han köket som sitt ansvarsområde, vilket innebär att det redan är han som lagar mat och diskar hos oss. Men nu, när han även skriver matsedeln, har vi helt upphört med halvfabrikat och köpebröd medan han vidareutvecklar sina kulinariska färdigheter.

Min uppgift är att handla det som står på inköpslistan och i takt med att storsonen hittar nya recept på nätet och i gamla kokböcker får jag också bära hem allt mer avancerade råvaror. Småsyskonen är inte alltid överförtjusta i de nya smakerna, gårdagens fantastiska rödbetssoppa med pepparrotsyoghurt gick inte hem hos alla, men maken och jag häpnar över hans skicklighet vid spisen.

De andra barnen har även de sina ansvarsområden som de sköter utan knot och utan ersättning (det där med veckopeng har jag aldrig fått till). Lillasyster ska bland annat skura handfat, torka speglar och byta handdukar i badrummet. Till hennes sysslor hör också att fota av inköpslistan och messa den till mig när jag handlar. Dessutom brukar hon förbarma sig över mig och bädda min säng även om hon i sitt stilla sinne hyser åsikten att jag borde klara det själv, åtminstone på helgerna.

Lillsonen är tekniskt lagd och har därför fått allt digitalt krångel på sin lott. Så snart det är något vajsing med nätverket, mobilen, paddan, appen, e-posten, inloggningen, webbsidan, teven etc. så konsulterar vi honom. Därutöver ska han bistå sin far med gräsklippning, snöskottning och dammsugning, som de gemensamt ansvarar för.

Hur det kom sig att storasyster blev anställd i vår tvättstuga minns jag inte längre. Däremot minns jag hur tvättmaskinen gick sönder för några år sedan, just när maken och jag saknade de tusenlappar som behövdes för att köpa en ny. Så då sponsrade hon den, med sitt studiemedel, hela beloppet.

Vi har fortfarande inte betalat tillbaka. Jag vet fortfarande inte hur den fungerar, för det är bara hon som hanterar den. Liksom det bara är storsonen som fullt ut behärskar diskmaskinen och de andra köksapparaterna.

Nu tänker nog den kloka läsaren att det kanske finns en viss sårbarhet i det här systemet, eller i alla fall att det inte kan vara för evigt. Så klok är dock inte jag. I stället har jag de senaste veckorna grunnat på en vidareutveckling av affärsplanen. Hur kan jag effektivisera företaget, förlåt hushållet, och frigöra ännu mer tid för mig själv?

Förslaget kom faktiskt från maken: vi skulle kunna låta storsonen sköta inköpen via någon nättjänst, ni vet där man plockar ner varor i en virtuell kundvagn och får det hemkört i verkliga matkassar. Då skulle jag slippa lägga tid och ansträngning på att leta bland hyllorna, välja i utbudet, köa och kånka. Genialiskt!

Men medan jag övervägde hur jag skulle lägga fram det här förslaget inför resten av styrelsen, förlåt familjen, kom det en kväll när det bara dukades för fem runt middagsbordet. Storasyster hade åkt till Uppsala för att hälsa på en kompis. Hon skulle sova över på ett ställe där det förekom killar.

Jag greps av oro (och svartsjuka?) men försökte slå bort det. Så klart hon måste få träffa nya vänner, umgås med jämnåriga, vidga sina vyer!

Nästa dag messade jag och frågade när hon skulle komma hem. Jag vet inte, blev svaret, inte i dag i alla fall.

I det ögonblicket skälvde marken till under mina fötter. Mina kärleksfulla, ansvarskännande och lojala barn skulle aldrig gå ut i strejk för att de var missnöjda med villkoren i familjefirman. Eller med den obefintliga lönen. Men de kan ju faktiskt växa upp och flytta hemifrån. Det är till och med troligt att det inträffar förr eller senare.

Och då står jag där som en övergiven, bortklemad ungkarl som inte kan ta vara på sig själv. Inte ens bädda sin säng. Vilken sorts feminist blir jag då?

27 oktober, 2019 2

Pia Cederholm

Kategori