Vid en satsanalys undersöker man vilka uppgifter fraser och bisatser har i en sats. Här förklarar jag hur en sådan satsanalys går till. En tumregel är att alltid börja med predikatet.

Predikat

Länk till filmen Pia förklarar predikat

Medan Hamlet famlar omkring i sin existentiella ångest försöker Ofelia tänka positivt. Hela den meningen är en huvudsats där bisatsen, Medan Hamlet famlar omkring i sin existentiella ångest, utgör adverbial. Bisatsen ingår alltså i huvudsatsen.

Om vi först ställer frågan Vad händer här då? får vi svaret att någon försöker tänka positivt. Det är predikatet i huvudsatsen, en verbfras bestående av det finita verbet försöker (predikat 1) och det infinita verbet tänka samt verbpartikeln positivt (predikat 2). Jag väljer alltså att analysera adverbet positivt som en verbpartikel.

Vad händer i bisatsen då? Jo, någon famlar omkring. Här består predikatet av ett finit verb, famlar, och en verbpartikel, omkring.

Subjekt

Länk till filmen Pia förklarar subjekt

Först kommer en huvudsats med det som subjekt (och är som predikat): Än så är det långt till vår

Meningen fortsätter med en bisats där rönn är subjekt (och står predikat): innan rönn i blomma står

Efter det följer två huvudsatser med du lilla vide som subjekt i den första (även om det inte behövs ett uttalat subjekt när predikatet är ett verb i imperativ, uppmaningen sov) och ytterligare ett det som subjekt i den andra (där är är predikat): sov, du lilla vide / än så är det vinter.

Objekt

Länk till filmen Pia förklarar objekt

Den första meningen innehåller både ett direkt och ett indirekt objekt. I Sverige ger vi numera eleverna betyg från åk 6. Om vi börjar med att hitta predikatet, ger, och sedan lokaliserar subjektet, vi, blir det uppenbart att betyg är det vi ger, alltså direkt objekt, medan eleverna är indirekt objekt, det är eleverna vi ger betyg till. Hade vi haft prepositionen till framför eleverna så hade det blivit ett prepositionsobjekt: I Sverige ger vi betyg till eleverna … Utöver predikat, subjekt, direkt objekt och indirekt objekt innehåller den här första meningen tre adverbial, placerade i syntaxvagn 1 (I Sverige), 4 (numera) och 7 (från åk 6).

I den andra meningen finns samma direkta objekt, betyg: I många andra länder sätter lärarna betyg redan från första klass. Här är sätter predikat, lärarna subjekt och resten är ett rumadverbial (svarar på frågan Var?) respektive ett tidsadverbial (svarar på frågan När?).

Den tredje meningen innehåller en bisats vilket möjliggör direkta objekt på två olika ställen. En del elever uppskattar att bli bedömda medan andra avskyr det. Predikat i huvudsatsen är uppskattar och i bisatsen avskyr men trots detta motsatsförhållande syftar de direkta objekten på samma sak: att bli bedömda respektive det. Subjekten är dock olika: En del elever (uppskattar), andra (avskyr).

Predikativ

Länk till filmen Pia förklarar predikativ

Har du redan prövat om det går att sätta likhetstecken mellan två av satsdelarna? Då har du säkert upptäckt att både a) och b) innehåller predikativ. Här kommer du också långt med ramsan vara-bliva-heta-kallas eftersom vi i a) har presensformen av heta som predikat och i b) presensformen av vara (är).

a) Hans bästa vän heter Horatio. (Hans bästa vän = Horatio)

b) Horatio är hans bästa vän. (Horatio = hans bästa vän)

I c) och d) dyker det däremot upp objekt. Det syns på att predikaten är litar och gillar, verb som kräver objekt som inte är identiska med subjektet.

c) Hamlet litar på Horatio. (prepositionsobjekt)

d) Han gillar Ofelia men han litar inte riktigt på henne. (direkt objekt respektive prepositionsobjekt)

Slutligen har vi i e) återigen ett predikativ, något som blir uppenbart när vi prövar med likhetstecknet men också när vi ser att predikatet är ett vanligt är.

e) Ofelia är nämligen dotter till kammarherren Polonius. (Ofelia = dotter till kammarherren Polonius)

Adverbial

Länk till filmen Pia förklarar adverbial

Skiss till Symposion eller Problem av Akseli Gallen-Kallela (1894), Serlachius konstsamling.

Den allra första meningen har adverbial både i början (vagn 1) och i slutet (vagn 7): Äntligen stod prästen i predikstolen. Predikatet är stod (vagn 2) och subjektet är prästen (vagn 3). (Vi skulle kunna peta in ett inte i vagn 4 och därmed konstatera att det är en huvudsats.)

I den andra meningen finns inget adverbial, bara subjekt och predikat: Församlingens huvuden lyftes. Eftersom ett hypotetiskt inte skulle hamna efter predikatet lyftes vet vi att även detta är en huvudsats.

Den tredje meningen har i likhet med den första adverbial i början och slutet: Så, där var han ändå! Predikatet är var och subjektet han. Adverbialet ändå i vagn 4 fungerar på samma sätt som ett inte och kan därför visa att det är en huvudsats.

I den fjärde meningen har vi faktiskt ett äkta inte och dessutom ytterligare adverbial: Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut. I den här huvudsatsen är skulle … bli predikat, Det subjekt och mässfall predikativ. De två tidsadverbialen på slutet skulle kunna bytas ut mot nu respektive tidigare om vi av någon anledning behövde förkorta dem.

Att församlingsmedlemmarna reagerar med förvåning på prästens närvaro beror på att han, den försupne (gravt alkoholiserade skulle vi säga i dag) Gösta Berling, i vanliga fall missköter sitt arbete och uteblir från mässan. Det orsakar mässfall, alltså inställd gudstjänst. Men den här söndagen är han på plats och därmed kan Lagerlöf sätta igång de dramatiska händelser som ska berättas.