Pia Cederholm

Här hittar du mina 15 korta ordklassfilmer, en film om ordklasser i stort och 14 filmer om de enskilda ordklasserna substantiv, verb, prepositioner, interjektioner och så vidare. Under varje bild nedan finns facit till filmens fråga liksom andra kommentarer.

Ordklasser

Länk till filmen Pia förklarar ordklasser

Rätt svar på frågan i slutet av mikroföreläsningen om ordklasser är d) Det beror på hur man räknar. Har du svarat a) 9 så är det inte fel, med tanke på att man länge betraktade svenska som ett språk med just 9 ordklasser (så var ju det beundrade latinet organiserat). Och har du svarat b) 12-15 så är det också ett utmärkt svar. Däremot är c) 40-50 kanske att ta i lite väl mycket.

Substantiv

Länk till filmen Pia förklarar substantiv

Rätt svar på frågan i slutet av filmen om substantiv är dessa fem: ord, svenskan, gryningsljus, aftonrodnad, ömhet. Håller du med om att de är mer abstrakta än konkreta?

Verb

Länk till filmen Pia förklarar verb

Rätt svar på verbfrågan är c) Det första, vara, är infinitiv och det andra, lever, är presens.

Adjektiv

Länk till filmen Pia förklarar adjektiv

Problemet med barnet i kombination med adjektivet rädd handlar om kongruensböjningen. Nästan alla ord för människor och djur har utrum som genus: en kvinna, en man, en pojke, en flicka, en hund, en häst, en ko, en undulat, en spindel och så vidare. Men några få substantiv av det slaget är neutrum: ett djur, ett lejon, ett sto, ett bi, ett fruntimmer, ett barn och några till. Att då kongruensböja rädd till ”rätt” blir fel, eller det känns åtminstone inte klockrent. Lika illa känns det med ”ett rädd barn”.

För att slippa det obehaget kan vi göra om meningen och byta ut barnet mot ett annat substantiv som är utrum eller mot ett namn eller ett pronomen eller en adjektivfras:

• Ungen (flickan, pojken, tösen, grabben, bebisen osv.) var rädd för spindlar.
• Nisse (eller Stina, Olle, Sara) var rädd för spindlar.
• Han/hon/hen var rädd för spindlar.
• Den lille/lilla var rädd för spindlar.

Adverb

Länk till filmen Pia förklarar adverb

I meningen Festen var hemskt trevlig är trevlig ett adjektiv (bestämning till Festen, som är ett substantiv) medan hemskt i sin tur är bestämning till trevlig och därför adverb.

I De pratar så skojigt är det sista ordet ett adverb som beskriver hur de pratar (och pratar är ett verb).

I Vilket snyggt mål! syftar snyggt på målet (ett substantiv) och blir därmed ett adjektiv som kongruensböjs för att passa sitt huvudord i neutrum (jämför med om huvudordet är utrum, som i Vilken snygg passning!).

Jag förstod snabbt att jag varit för långsam, där är snabbt ett adverb eftersom det beskriver verbet förstod. Däremot är långsam ett adjektiv som beskriver ett pronomen, nämligen jag.

Pronomen

Länk till filmen Pia förklarar pronomen

Om hon hånglade med hennes pojkvän är det upplagt för drama, för då är det någon annans pojkvän hon har gett sig på. Betydligt lugnare blir det om hon hånglade med sin pojkvän, alltså den person som hon redan har ett förhållande med.

Om han flyttade in i hans mammas lägenhet så är det någon annans mamma som äger bostaden, i motsats till om han flyttade in i sin mammas lägenhet. I det senare fallet är han som flyttade in son till lägenhetsinnehavaren.

Om de skämde bort deras barnbarn är det särskilt generöst av dem eftersom de då inte är nära släkt med barnen i fråga. Nära släkt är de däremot om de skämde bort sina barnbarn.

Räkneord

Länk till filmen Pia förklarar räkneord

Det naturliga är att skriva ordningstalet första med bokstäver, om vi vill hävda att han är hennes första och största kärlek. Siffrornas exakthet lämpar sig inte för att tala om kärlek, än mindre för att rangordna kärleksobjekten.

Däremot kan vi säga att vi kom på 3:e plats i en tävling där exakthet är just vad som efterfrågas, även om tredje plats, skrivet med bokstäver, inte är fel. Det beror lite på vilken information man vill lyfta fram.

Att beskriva människor med siffror, som om de vore gjorda av samma torra stoff som tider och tävlingsresultat, är däremot inte något jag rekommenderar. Bokstäver är liksom humanare: Min farmor födde tolv barn, ett helt dussin, men fyra dog vid födseln, två strök med i asiaten, en drunknade och bara fem överlevde henne.

Prepositioner

Länk till filmen Pia förklarar prepositioner

Den här frågan om prepositionerna på och i kan tyckas onödigt klurig, men min avsikt är att lyfta fram hur prepositionsval styr tolkningen av ett yttrande. Så tänk dig att den som talar har en särskild tidning som sin arbetsplats eller av annan anledning besöker tidningshuset. Vid ett sådant tillfälle läser personen någonting, kanske en tidningsnotis i sin mobiltelefon. Då kan man säga att man läste det på tidningen och mena till exempel på tidningsredaktionen som fysisk plats.

Långsökt? Kanske det. Men så knepigt kan det vara med prepositioner!

Konjunktioner

Länk till filmen Pia förklarar konjunktioner

Frågan gäller sex huvudsatser som skiljs åt av fem komman och hur man kan byta ut dessa komman mot konjunktioner. Om du försöker undvika punkter helt och hållet resulterar det i en enda ganska svårläst mening (även om det är möjligt att göra så). Byter man i stället ut samtliga komman mot punkter fördelas innehållet på sex meningar och läsningen blir hackig (även om det är möjligt att göra så också).

Jag bjuder här på två olika lösningsförslag där fyra konjunktioner och en eller två punkter får ersätta kommatecknen.

1. Jag sov djupt hela natten ty ingen snarkade och på morgonen ringde väckarklockan. Det var måndag och jag var ledig, eller det var vad jag trodde.

2. Jag sov djupt hela natten och ingen snarkade. På morgonen ringde väckarklockan för det var måndag men jag var ledig. Eller det var vad jag trodde.

Subjunktioner

Länk till filmen Pia förklarar subjunktioner

Den lösning som ligger närmast till hands är att skapa en följdbisats med hjälp av subjunktionen så att: Din ansökan ska ha inkommit före månadsskiftet så att nämnden har tid att behandla den.

Lägg märke till vad som händer med ordföljden när vi gör om den ursprungliga huvudsatsen, som inleddes med konjunktionen för, till bisats.

• huvudsats: … för då har nämnden tid att behandla den.
• bisats: … så att nämnden har tid att behandla den.

Infinitivmärket att

Länk till filmen Pia förklarar infinitivmärket att

Om du blev förvirrad av att-frågan så är det mitt fel, förlåt! Jag frågade efter Hamlets båda att men det finns ju bara ett att, allra först i monologen: Att vara eller inte vara, det är frågan. I den engelska originaltexten ryms visserligen två infinitivmärken, To be or not to be, men det kan jag näppeligen skylla min fadäs på. Får jag skylla på att det liksom finns ett osynligt att före det andra vara?

För att ge Hamlets fråga två stycken att på svenska måste man göra våld på blankversen: Att vara eller att inte vara. Då haltar rytmen men det blir ändå uppenbart att vi har att göra med infinitivmärken, eftersom

• att direkt följs av ett verb i infinitiv (vara)
• att inleder en infinitivfras utan subjekt och predikat
• att här kan uttalas som ”å”

Interjektioner

Länk till filmen Pia förklarar interjektioner

Om ordet så används för att lugna, trösta eller förmana är det en interjektion: Så, så, gråt inte! Så, nu ska vi inte gå händelserna i förväg!

Men jag glömde ju att ordet så har ytterligare en ordklasstillhörighet, som konjunktion för att visa på slutsats: Han hade blivit sjuk så han kunde inte komma alls. Här binder så ihop två huvudsatser och då är så konjunktion.

Artiklar

Länk till filmen Pia förklarar artiklar

Facit, med de och dem på rätt plats: De värsta farhågorna slog inte in men de var inte glada ändå, de pensionärer som hade samlats på bryggan. De ville veta hur de andra stackarna hade klarat sig, om de hade sett dem när de kom paddlande mot land i de kanoter som fortfarande var någotsånär sjödugliga.

Som man kanske kan ana av facit är de långt vanligare i svenskan än dem, så ett tips för den förvirrade är att undvika dem helt och hållet. Skriv de i stället eller möjligen dom men inte dem ifall du är osäker.

Particip

Länk till filmen Pia förklarar particip

Verbstammen i verbet leva är lev- och när vi har konstaterat det blir det enkelt att bilda presens particip med ändelsen -ande: levande. Perfekt particip får vi med ändelserna -d, -t och -da: levd, levt, levda. Med ett förled som upp- eller genom- blir perfekt participen ännu mer användbara.

Några meningar med presens particip (a) och perfekt particip (b):

a) Efter en sådan upplevelse känner man sig alldeles levande.

a) Trots att lamporna lyste i alla rum fanns det i hela byggnaden inte en levande själ.

b) Många unga lider av en upplevd fulhet som inga komplimanger i världen rår på.

b) Även för de mer mödosamt genomlevda dagarna är jag tacksam.

b) Det var ett levt liv, varken mer eller mindre.

Observera dock att man lätt kan blanda ihop verb och particip. I meningarna nedan (c) handlar det om verb, inte particip.

c) Jag har levt tillräckligt länge för att vara medveten om mina begränsningar. (har levt = verb i perfekt)

c) Sedan de hade genomlevt småbarnsåren, börskraschen och konkursen tillsammans bestämde de sig för att äntligen gifta sig. (hade genomlevt = verb i pluskvamperfekt)

Verbpartiklar

Länk till filmen Pia förklarar verbpartiklar

Verbpartiklar som kan ge verbet leva nya betydelser är till exempel upp, in, ut och om:

a) Hela familjen lever upp när han kommer hem till jul. Med sin humor och charm lever han alltid upp till förväntningarna.

a) Hans halsbrytande skildringar av tillvaron i lärdomsstaden är lätta att leva sig in i.

a) Det verkar som om han får leva ut sina mest excentriska sidor där.

a) Medan de vuxna skrattar i köket lever barnen om i vardagsrummets överflöd av julgodis, glittrande dekorationer och nyss öppnade julklappar.

Med verbpartiklar som upp, på, av och sönder (ett adverb) kan vi förändra verbet gå:

b) Han erkänner att han inte brukar gå upp före nio på vardagar.

b) Det finns särskilt en föreläsare som bara går på i all oändlighet om helt ointressanta detaljer.

b) När den enda vita kritan en gång gick av mitt i ordet ‘ecklesiastik’ blev det ett välkommet avbrott.

b) Sällan har man väl varit så tacksam för att något gått sönder.

Verbet säga kan vi modifiera med exempelvis verbpartiklarna upp, till, emot och ifrån:

c) För att spara pengar har han sagt upp alla prenumerationer.

c) Som ny student hade han inte mycket att säga till om.

c) Nu har han börjat säga emot somliga av de yngre lärarna.

c) Åtminstone vågar han numera säga ifrån när någon kamrat blir orättvist behandlad.