I nr 2 2024 av Läromedelsförfattarnas medlemstidning Manus porträtteras jag av Embla Jernstig på s. 18-19. Om någon skulle undra varför jag så sällan skriver en ny blogg så finns svaret delvis där (och det är inte främst begåvningen som fallerar). Läs artikeln nedan.
Förra sommaren började jag planera en blogg med den tänkta rubriken ”Tio månader av Taylorism”. Den skulle på ett dråpligt sätt beskriva min musikaliska utveckling sedan jag till följd av en osannolik tur (?) råkat boka två biljetter till en av Taylor Swifts konserter i Stockholm. Taylorism är en ekonomisk teori om hur man effektivt organiserar arbete, uppkallad efter en farbror som hette Taylor i efternamn, och de tio månaderna syftar på den tid av intensiva förberedelser som skulle äga rum mellan juli 2023, när jag lyckades tränga mig fram i den virtuella biljettkön, och maj 2024, när jag under själva konserten skulle triumfera som fullärd swiftie (så kallas fansen, inte taylorister vilket hade varit ett alternativ).
Den bloggen blev inte skriven eftersom annat kom emellan. Den blir inte skriven nu heller. Men som idé var den eventuellt ganska kul. Jag hade tänkt bjuda på glimtar från sommarens bilfärder, när min yngsta dotter med stort tålamod förhörde mig på Taylor Swift-kunskap medan vi till medryckande toner susade genom Sverige. För varje låt frågade hon vilket album den kom ifrån. För varje låt gissade jag. Oftast fel, trots generöst med ledtrådar och trots att det då ännu bara fanns tio album, var och en med sin distinkta stil, att välja mellan. Att vissa album getts ut i ny version var bonusfakta som jag snabbt glömde.
− Fearless?
− Nej.
− Red?
− Nästan, det börjar på samma bokstav.
− Hm … nej, jag vet inte.
− Reputation. Den här då?
− Taylor Swift? (Alltså det självbetitlade första albumet.)
− Tycker du verkligen att det låter som i början av hennes karriär?
− Nä, kanske inte. Men då var det kanske 1989.
− Försök igen. Den kom två år efter Reputation.
− Speak Low?
− Du menar Speak Now?
− Just det, Speak Low är en skiva med Anne Sofie von Otter som sjunger Kurt Weill.
− Tyvärr, Lover. Okej, nu då?
− Nevermore!
− Du menar Evermore?
− Just det, jag tänkte på Lord Nevermore, en fantastisk roman av Agneta Pleijel som gjorde stort intryck på mig.
Så där höll vi på tills sommaren tog slut och lämnade över till mörker, kyla och stress. Jag hann inte skriva någon blogg om mina fåfänga försök att bli en swiftie. Även andra potentiella bloggämnen dök upp och försvann. Ända tills jag häromdagen läste kulturministerns svar på Svenska Akademiens Mats Malms i mitt tycke kloka argument för varför en svensk kulturkanon är en dålig idé (den här debatten böljar fram och åter i DN liksom på många andra ställen). Kulturministern försvarade den kommande kanonen med irrelevanta floskler som irriterade mig till den milda grad att jag nästan började på en blogg.
Bloggämnet spy-galla-över-kulturkanonen är precis lika befängt som kanonen i sig, så det ska jag verkligen avstå från. Tänk bara så oerhört pinsamt det skulle vara om kanongeneralen Lars Trägårdh hörde av sig och ville ha tips på omistliga svenska klassiker som alla borde läsa − jo, jag vet att det inte kommer att hända men jag vill ändå ha fört till protokollet att jag innehar 135 hp i litteraturvetenskap och är författare till en litteraturhistoria för gymnasiet, så helt orimligt vore det inte − och jag lätt rodnande skulle vända kappan efter vinden och plötsligt vara hemskt mycket för en kulturkanon. Då skulle jag få ångra den där bloggen. Tur att jag inte skriver den.
Tur också för kommittén att de slipper höra mitt tjat om att både Moa Martinsons Mor gifter sig och Harry Martinsons Nässlorna blomma absolut måste vara med, och nej, det räcker verkligen inte med en barndomsskildring av en arbetarförfattare! Förresten ska Eyvind Johnsons Nu var det 1914 också in på listan, så det så.
Kärlekshistorier? Det kan ni hoppa upp och sätta er på! Det går an av Carl Jonas Love Almqvist, till att börja med, och så ett par noveller av Strindberg, Pengar av Victoria Benedictsson eller möjligen Fru Marianne om det måste sluta lyckligt, novellen Ingmarssönerna som inleder Lagerlöfs Jerusalem (den historien finns inte med i filmen men är något av det vackraste som skrivits på svenska om kärlek, möjligen i konkurrens med Lagerlöfs egen En herrgårdssägen), Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, absolut, och då har jag inte nämnt Vilhelm Mobergs Utvandrarna och inte heller andats om Astrid Lindgren eller Kerstin Ekman eller Göran Tunström eller P O Enquist och alla författare som följt i deras spår, och icke ett ljud har jag ännu yttrat om den svenska lyrikskatten från Kolmodins Den blomstertid nu kommer via Bellman, Stagnelius, Södergran, Fröding, Boye, Ekelöf, Tranströmer, Lugn och så vidare, och så vidare. Och så vidare.
Ni förstår ju att det inte går! Litteraturen ryms inte på någon lista. Hur hade ni kulturkanonister förresten tänkt överleva denna fruktansvärt kalla och på så många sätt missmodiga vår utan till exempel af Wirséns En vänlig grönskas rika dräkt?
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar,
och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.
Nej, just det. Det skulle ni ha tänkt på innan ni satte er i kanonen och kritiken började hagla kring öronen. Jag föreslår att ni i stället tar paus och lyssnar på Taylor Swifts nya album, The tortured poets department. Det kan behövas.
Det hällregnar i Göteborg den här morgonen när jag har ett extra tidigt seminarium på bokmässan, så jag bestämmer mig för att ta en taxi. Men den unga kvinnan i hotellreceptionen avråder med hänvisning till kostnaden. Spårvagn är mycket billigare, hävdar hon. Jag ser väl inte så rik och glamorös ut eftersom jag är praktiskt klädd för att orka 10.000 steg på mässgolvet, därav drar hon säkert slutsatsen att jag behöver hålla igen på utgifterna.
Kanske kommer jag i en nära framtid (om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltsammans) att hitta balanspunkten i min medelålder och skaffa mig pondus. Jag tänker att det blir som en inre uppsträckning som får mig att utstråla auktoritet och som coachar mig att säga saker som ”jag hör vad du säger och det är fullt möjligt att du har rätt, men jag vill ändå ha en taxi”.
Vi är tydligen inte riktigt där än. För av mina invändningar (ösregnet, paraplybristen, mitt obefintliga sinne för riktningar och väderstreck, min begåvning för att gå vilse i främmande städer, bekvämligheten, trängseln i kollektivtrafiken så här dags en fredagsmorgon, den olösta spårvagnsbiljetten) blir det ingenting. I stället tittar jag lydigt på medan hon ritar en primitiv karta på en bit papper och med denna papperslapp i näven störtar jag ut i regnet.
Lappen blir snabbt blöt. Så även jag. Jag plöjer genom pölar stora som insjöar. Vätan väller in genom lufthålen i mina gympadojor. Fukten anfaller från alla håll: uppifrån, nerifrån, från sidorna. Men där kommer faktiskt en spårvagn, jag lyckas faktiskt klämma mig in, jag åker med en bit och till min stora överraskning hamnar jag rätt. En stund senare har jag glömt att jag anlände till årets bokmässa i skepnad av en dränkt katt, för nu har jag fullt fokus på ORDEN och BÖCKERNA och människorna som skriver dem, alltså FÖRFATTARNA.
När jag var ung var jag full av potential (tyckte jag själv). Visserligen saknade jag helt bildning och till stora delar även omdöme, men om någon hade sagt till mig att jag före min 50-årsdag skulle ha skrivit femton läroböcker, fått hundratals artiklar publicerade och gett ut en samling av mina bloggar på eget förlag så skulle jag ha bedömt detta som ett mått på framgång. Hade jag dessutom fått veta att jag skulle befinna mig i en position där jag inte själv behöver bekosta tågbiljett, hotellrum och eventuella taxiresor så hade jag väl baxnat.
Men där mitt medelålders jag stretar tungt i backen, alternativt skuttar över vattenpölar, uppfattar jag mig inte som framgångsrik. För i min vardag blåser motvind. Sveriges lärare har inget budgetutrymme för inköp av läromedel så mina böcker säljer inte. Alltså behöver jag försörja mig som lärare i en skola där styrdokumenten och tidsandan i skön förening skåpat ut allt vad bildning heter. I stället för att bläddra i böcker och böja verb och liknande obsoleta meningslösheter kan man ju googla.
I framtiden, om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltihopa, kommer ingen längre att fatta skämt som ”flina, Flen, Katrineholm” eller ”pissa, pass, plånbok”.
Av alla dumheter som vrålas ut i sociala medier om Greta Thunberg i syfte att förminska henne reagerar jag särskilt på knäppgökarna som påstår att hon skulle göra mer nytta om hon gick i skolan som andra tonåringar. Oh really? Har ni besökt svensk skola under de senaste decennierna? Känner ni till att den vanligaste ambitionen hos en svensk tonåring i dag är att a) bli snuskigt rik genom att plötsligt b) bli helt omotiverat känd utan att c) kunna något särskilt om något särskilt och framför allt utan att d) anstränga sig det minsta?
Kan vi inte göra något kul i dag? bräker tonåringarna och fäster sina hoppfulla blickar på mig. De vill ha högsta betyg serverade på silverfat with a cherry on the top men de vill helst slippa göra tråkiga och jobbiga grejer. Som att typ traggla gamla franska verb. För då blir de så sjukt stressade. Måste man verkligen böja verb i varje mening? Det är ju ändå tanken som räknas. (Och Google translate.)
Nej, min kära elever, vi ska inte göra något kul i dag heller. Förresten är jag i Göteborg och lyssnar på kloka författare som tappert håller bildningens fana över vattenytan ännu en stund. Men om ni verkligen vill göra nytta föreslår jag att ni skolstrejkar för klimatet.
Och här kommer en domedagsprofetia på franska, helt utan verb. Den skulle ni kunna skriva upp om ni hade en penna med er (och dessutom skulle ni ha goda chanser att begripa den om ni kände till gammalt bildningsstoff som syndafloden och apokalypsen och det trotsiga skrålandet medan civilisationen går under): Après nous, le déluge.
”Har du skrivit någon deckare?” Det är en fråga jag får när jag avslöjar att jag inte bara är lärare, journalist, mamma, konsument, patient etc. utan även författare.
Nej, jag har inte skrivit någon deckare. Än. Och om jag skulle bli frestad hoppas jag att en barmhärtig medmänniska gör mig uppmärksam på det faktum att den här världen näppeligen behöver ytterligare en halvbra kriminalhistoria, skriven av en förhoppningsfull författare som är övertygad om att hen hittat en alldeles oanvänd variant på temat mördare blir avslöjad.
Ingen vet hur många deckare som ligger och trycker på landets hårddiskar, alternativt har passerat nålsögat och tryckts hos ett förlag, alternativt inte behövt passera något nålsöga utan givits ut av författaren själv, men det torde vara betydligt fler än de mord som faktiskt begås i verkliga livet.
Nog sagt om detta. Jag skriver läromedel. Det är böcker som behövs, anser jag, men många håller inte med. Alltför många som bestämmer över skolor – kommunpolitiker, förvaltningar, lärarutbildare, skolledare – menar att läroboken har gjort sitt. Nu är det nya tider.
Har ni hört talas om digitaliseringen i skolan? Det är en reform som syftar till att ersätta pappersprodukter med något som inte kostar pengar. Visst låter det miljövänligt och modernt!
Fort har det gått också. För tio år sedan hände det att mina läroböcker såldes i hela klassuppsättningar, alltså i 30 exemplar eller fler. Det händer aldrig numera. Mina böcker säljs i ett ex åt gången, eller inte alls.
Man får hoppas att de lärare som belastar sin snålt tilltagna budget med en av mina böcker åtminstone kopierar ur den till eleverna, trots att det innebär brott mot upphovsrätten (och mot mig). Dessvärre hör jag allt oftare om skolor där eleverna inte får någonting, inte ens en läsebok när de börjar första klass. I stället får de (låna) en dator eller surfplatta.
Ingen förväntar sig att en läkare ska göra ett bra jobb utan läkemedel men en lärare ska tydligen klara sig geschwint utan läromedel. I teorin funkar det. Det blir självklart mindre effektivt och mer mödosamt men en skicklig lärare kan föreläsa enbart med sin röst, visa med sitt kroppsspråk, stötta med en powerpoint eller en film från nätet, och har man ingen projektor och ingen whiteboard kan man kanske skriva i sanden med en pinne, eller i snön. Det går.
Förresten har ju alla datorer numera, då behövs väl inga böcker? Allt finns på nätet. Visserligen i en enda röra, utan sammanhang, utan proportioner, utan tydligt skyltade ingångar eller utgångar och helt utan hänsyn till läroplanen och till elevens nivå.
De värsta argumenten mot läromedel kommer från framför allt yngre lärare som i sin tur fått dem från lärarutbildningen. Där har de itutats att läroböcker är kommersiella produkter från de vinstdrivande (= opålitliga) läromedelsförlagen och därför bör skys som pesten av alla lärare med integritet.
Ja, läroböcker är handelsvaror och har ett inköpspris. Detsamma gäller för datorer, surfplattor och allt som krävs för att de ska fungera. Databranschen är inte mer filantropiskt sinnad än läromedelsbranschen, och definitivt inte mer pedagogiskt medveten.
På nätet finns om inte allt så alldeles för mycket; en hel del som är bra blandat med en hel del som är förfärligt eller bara dumt. På ett par sekunder får vi fram nästan vad som helst. Såvida inte uppkopplingen krånglar, programvaran måste uppdateras, systemet drabbas av ett virus, appen har en bugg, batteriet laddar ur och strömmen går.
Att läsa en text på papper är en stillsam syssla där hjärnan bearbetar information utan att distraheras av pling och blipp och reklam och plötsligt uppdykande meddelanden. Säkert är det en orsak till att vi mycket bättre minns det vi läst på papper, något som alla undersökningar visat.
Att läsa på skärm är däremot att slarvläsa för att genast glömma. Kommer du ihåg vad du läste på sociala medier för en månad sedan? För tre dagar sedan? Minns du ens vad du läste nyss, hur den här bloggen började?
I dag på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer skriver Stefan Löfven och Alice Bah Kuhnke på Svenska Dagbladets debattsida om vikten av ”hågkomst och utbildning”. Det är vad jag ägnar mig åt när jag skriver läroböcker. Jag försöker bekämpa okunskapen, fördomarna och glömskan så att världen ska bli en smula mer upplyst. Och så att framtida generationer inte ska kunna skylla på att de ingenting visste och ingenting begrep när mörkrets makter kapade åt sig allt fler marknadsandelar.
Den är här nu, min bloggsamling Ingen push-up för påven och 100 andra bloggar. Jag har sammanställt mina bloggtexter från juli 2009 till december 2014, en tid av förändring i Sverige och världen men också i mitt liv. Inte utan stolthet förkunnar jag härmed att min bloggbok är redo att möta läsarna.
Och hur kommer man då över ett eget exemplar av Påven? Jo, det finns flera sätt.
Pia Cederholm 