Jag vet direkt vad det är, trots att jag försöker se ut som om mitt beteende är helt normalt medan jag irrar omkring på parkeringen utanför Willys med min kundvagn. Det blåser kallt mörker och bister insikt genom själen när jag mödosamt vänder åbäket och byter riktning igen. Var ställde jag bilen?

För ganska precis tre år sedan blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. Sjukskrivningen föregicks av en period där jag fick lägga orimligt mycket energi på enkla ting som att ta mig ur sängen, räkna ut i vilken ordning olika uppgifter skulle utföras eller komma ihåg var jag parkerade för tjugo minuter sedan. Jag känner igen de illavarslande symtomen som liksom strålar ut från den osynliga väggen där framme. Om jag inte bromsar snart så brakar jag in i den igen.

Min plan var aldrig att bli lärare, inte på allvar. Läraryrket var mer något som jag råkar ha fallenhet för och som jag därför kunde försörja mig på medan jag pluggade, födde barn, skrev artiklar, pluggade lite till, födde fler barn, skrev böcker och väntade på att min riktiga karriär, den jag egentligen är ämnad för, skulle dra igång.

Hade det inte varit för Jan Björklund så hade jag kunnat fortsätta hanka mig fram på det viset. Men när han drev igenom legitimeringspåbudet så trodde jag att det var dags att lämna klassrummet. Det borde jag också ha gjort, där och då. I stället skickade jag in mina meriter för validering och fick beskedet att jag befann mig blott en termins studier ifrån full behörighet som gymnasielärare.

Vad hade hänt om jag avstått från den där förgrymmade lärarlegitimationen och sökt mig vidare i arbetslivet? Ja, inte hade jag väl fastnat i det här spåret som obönhörligt leder in i väggen.

Det är nämligen så infernaliskt inrättat att jag å ena sidan tycker mycket om att undervisa, jag stortrivs kanske 93 % av tiden och jag känner nästan lika ofta att jag uträttar ett livsviktigt arbete, samtidigt som jobbet å andra sidan kräver 130 % av min uppmärksamhet, uthållighet och mentala kapacitet. Underskottet ökar sakta tills jag är så trött att jag svajar.

Jag valde inte läraryrket; det valde mig och nu vill jag avsluta den här osunda relationen innan det är för sent. Men hur upphör man att vara en sönderstressad lärare? Hur lämnar man klassrummet för gott?

Förvisso finns det vägar ut ur de flesta förhållanden. Jag skulle till exempel kunna bli uppsagd. Då krävs bara en aldrig så liten antydan om att jag uppträtt olämpligt mot en elev. Jag har övervägt att be någon av mina elever vittna falskt om ett blåmärke eller ett kränkande tillmäle. Då skulle nog rektorn skyndsamt trolla fram en vikarie för mig.

Fast när jag tänker närmare på saken vill jag inte förstöra mitt rykte. Ifall jag inte hittar en annan försörjning måste jag ju komma krypande tillbaka till skolvärlden och då vore det en klar nackdel att ha en så ful plump i cv:t.

Ett tag lekte jag ändå med tanken att ta bladet från munnen och säga något utmanande som med lite tur och tolkning kunde blåsa upp till en skandal som skulle befria mig från jobbet. Inget borde vara lättare i dessa lättkränkta tider. Jag hade till och med tänkt ut vad jag skulle säga och till vem.

Så häromveckan infann sig rätt tillfälle. Jag höjde rösten (nåja, jag lät väl snarare sammanbiten och gråtfärdig) och sa till min mest missnöjda elevgrupp när de som vanligt klagade på min undervisning, att då föreslår jag att ni går till rektorn och ber att få en ny lärare efter jul, en som inte ställer så höga krav och inte fordrar att ni läser läxor, en som är glad och snäll och ändå lyckas lära er jättemycket utan att ni själva behöver anstränga er. Gör det!

Reaktionen blev inte alls den jag väntat mig. Eleverna backade genast och förklarade att de inte alls ville ha någon annan lärare. Den slugaste av dem framförde till och med argumentet att när det gäller andra lärare så snackar eleverna skit bakom ryggen på dem men när det gäller mig är de så trygga att de vågar klaga så jag hör. Så den planen gick alldeles om intet.

Allra mest har jag drömt om att hitta (eller bli hittad av) ett annat jobb. Då skulle jag kunna begära avsked från utbildningsfronten med hänvisning till att min kompetens behövs någon annanstans. Problemet är bara att hitta en arbetsgivare som 1) inte är rektor och 2) ändå vill anställa mig.

Av någon anledning som jag inte förstår är det utomordentligt svårt för mig att imponera på arbetsgivare. Hittills har jag ännu aldrig fått ett jobb jag sökt om det funnits en annan sökande. Och jag har ändå jobbat nästan oavbrutet sedan yngre tonåren.

Så vad återstår? Att omskola mig genom att plugga vidare är inget alternativ eftersom jag för länge sedan gjort slut på allt studiemedel jag kan få. Dessutom har jag så många högskolepoäng redan så jag är knappast välkommen tillbaka till universitetet för att skaffa fler.

Skrivandet kan jag inte heller leva av när det nu redan finns långt fler artiklar och böcker än någon människa vill läsa. Än mindre betala för. Om du, kära läsare, tagit dig så här långt i den här texten ska du veta att du är unik, för detta är troligen Sveriges minst lästa blogg.

För lärare finns inte så många sätt att stiga i graderna. Man kan bli förstelärare (vilket jag har försökt med, men det gick med det som med alla de där jobben jag sökt där det funnits andra sökanden, alltså tvärstopp) och så kan man bli rektor (och jag skulle personligen hellre sitta i tunnelbanespärren eller köra renhållningsbil). Men man kanske kan sjunka i graderna?

Jag har redan gjort några försiktiga försök att maska på jobbet. Till exempel kom en elev 15 minuter för sent till min lektion utan att jag rapporterade det. Ingen märkte något, så jag blev djärvare och föreslog att samma elev skulle lämna lektionen 10 minuter för tidigt. Inte heller detta rapporterade jag in i det digitala närvarosystemet.

En elev har så gruvligt svårt att lära sig grammatik. Hen gjorde tre försök under en och samma lektion att klara satsdelstestet med färdiga svarsalternativ men varje gång blev det bara några ynka poäng trots att jag gick igenom de rätta svaren inför varje omgång. Till slut sa jag pragmatiskt att vet du, första gången fick du flera rätt på subjekt och predikat, andra gången på adverbial och tredje gången på direkt objekt och predikativ. Nu säger vi att du är godkänd och så glömmer vi det här!

Jag har flera elever som klarar att visa sina kunskaper skriftligt men inte muntligt eller tvärtom. Då stadgar läroplanen att de ska ha betyget F, underkänt, ity alla förmågor måste ingå i ett fullständigt betyg. Där överväger jag på allvar att strunta i Skolverkets kunskapskrav och sätta betyg efter eget huvud, godkända och glada betyg.

Ju mer jag tänker efter desto fler möjligheter ser jag att underminera detta bisarra betygssystem. En elev får exempelvis inget uträttat med mindre än att jag sitter bredvid och läser högt eller åtminstone pekar i boken – jamen då gör jag det!

En annan elev kommer inte igång med informationssökandet förrän jag googlar och skickar länkarna. En tredje elev är storligen hjälpt av att jag skriver svaren till varje uppgift på lappar, för en fjärde funkar det bara om jag övertar elevens dator och snyggar till texten, för en femte behövs det att jag helt enkelt skriver uppsatsen från början till slut, med visst bistånd från eleven själv. Eller utan, medan eleven ifråga tar sig en välbehövlig tupplur.

Det finns oändligt många sätt att hjälpa sina elever. Och samtidigt hjälpa sig själv, för tror du inte, kära läsare, att om jag bara håller ut ännu några veckor och fortsätter missköta mig på jobbet, fast lite lagom diskret, att jag inom kort blir uppsagd på riktigt? I stället för att bli utbränd till jul?